Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, Om allvaret i Fru Lenngrens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Lenngren 47
Den tidens ålderdom en yngling ej berömde,
Som i sin bästa tid all tidens förmon glömde:
En ynglings hufvudbry var ansedt med förakt,
Som vågat lägga band der ej naturen lagt.
Af dagens fakla lyst i ädla hjelte-lekar
Han skymdes ej af gral som kropp och sinne vekar.
En ungdom växte op, som gladlynt, rask oeh djerf
Ej smilig upsyn tog, ej trälars låga värf.
Fru Lenngren säger ut med den "hastighet, ledighet och
enkelhet i uttrycken, egentlighet i val af ord", som hennes vän
Rosenstein beundrade hos henne, just det som Gyllenborg icke kunde
få fram. Hans lacedemoner äro för stela i sina klassiska ben för
att kunna skala omkring i berg och backar så som fru
Lenngrens svenska pojkar, och det är detta, som den förnäme gamle
skalden på sitt sätt bekänner i sin hyllningssång till "vår
sånggudinna" :
Fåfängt skalden i sin yra
svingar sig i gudars sal:
harmsen fäller han sin lyra
vid ett eko från din dal.1
Vad som skiljer de båda representanterna för två generationer
är den poetiska konsten och tekniken. Men de förenas i sin
övertygelse om att människan måste så länge som möjligt söka bevara
sin ursprungliga barndomsoskuld och följa "naturens milda magt",
som i samhället nästan alltid blir "misskänd och förtydd". Båda
äro rousseauaner, och det egendomliga inträffar, att om man går till
Rousseau själv, den gemensamma ursprungskällan för deras
stämningar av denna art, så finner man, att fru Lenngren i stilen kommer
Rousseau mycket närmare än Gyllenborg. Det finns i hans
ryktbara brev till D’Alembert om teatern i Geneve ett parti, som är
1 Vill man se en klassisk epigons imitation av Gyllenborgs barnskildring,
kan man taga Wallins i Första Uppf ostringen (Saml. Vitterhetsart)., St. 1863, I,
s. 22 f.), där det bland annat sjunges om de smås »språng kring blommornas
emalj»! Förhållandet mellan Wallin och fru Lenngren erbjuder f. ö. mycket
av intresse. Jfr Liedgren, Kyrkohist, årsskr., 1910, s. 79.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
