Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, Om allvaret i Fru Lenngrens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 Anton Blanck
överraskande likt "Pojkarne" i både stil och motiv och ger en bild
av barn-liv, som är mycket mer lenngrenskt "sann och mänsklig"
än Gyllenborgs, för att ännu än gång begagna hans egna ord om
henne i hyllningsdikten. Rousseau börjar med en teckning av
"kultur"-barnen, som uppfostras till allsköns färdigheter, men sluta
med att blott bli impertinenta i sin vishet, som försiktigt skyddas
för sol, vind, regn och damm, men blott bli veklingar. "On était
pius grossier de mon temps", fortsätter han och gör en målning av
sin egen ungdom i det då spartanska Geneve. "Lesenfants,
rusti-quement élevés, n’avaient point de teint à conserver, et ne
craig-naient point les injures de Tair, auxquelles ils s’étaient aguerris de
bonne heure. Les pêres les menaient avec eux à la chasse, en
campagne, à tous leurs exercices, dans toutes les sociétés. Timides
et modestes devant les gens äges, ils étaient hardis, fiers,
querel-leurs entré eux; ils n’avaient point de frisure à conserver; ils se
défiaient à la lutte, à la course, aux coups, ils se battaient à bon
escient, se blessaient quelquefois, et puis s’embrassaient en pleurant.
Ils revenaient au logis suant, essoufflés, déchirés: c’étaient de vrais
polissons, mais ces polissons ont fait des hommes. .. (ed.
Musset-Pathay, vol. II, s. 157).
Jämförelsen med "Pojkarne" ger sig själv. Kontrasten mellan
den stjärnbehängda, gulbleka världsmannen och barnen med hälsan
i blodet och löjet på munnen är äkta Rousseau. "Pojkarne", den
glada visan (till en melodi av Gluck) med sin dansande rytm är,
så pedantiskt och tråkigt det än kan låta, också ett stycke
programdikt — det är över huvud taget sällan fru Lenngren skriver
något utan "mening". Även i detta är hon borgerlig. Hon är
sällan eller aldrig en fri poet, som sjunger sin melodi utan avsikter.
" Pojkarne" är borgerligt oppositionell mot ståndssamhällets ofrihet
och sätt att värdera människor efter rangrullan. Hon kommer fram
med sina demokratiska idéer, men här i idyllen, i motsats mot i
satirerna, positivt. Satirerna äro konstnärligt lika goda, men rent
mänskligt står en idyll som "Pojkarne" mycket högre genom sin
lyckliga älskvärdhet, genom sättet att fånga naturen och livet i
hela dess behag och soliga, unga friskhet. Under dessa år når fru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
