Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Agne Beijer, Abbé Domenico Michelessi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Abbé Domenico Michelessi 93
lativa lovord? Det kan emellertid inte råda något tvivel om att
han åsyftade den 14 år därförut i Stockholm avlidne abbé
Domenico Michelessi. Ha litteraturhistorikerna, både de italienska och
de svenska, skamligt svikit honom, torde dock hans namn icke desto
mindre klinga bekant i de flestas öron, och att så är, är i främsta
rummet Bellmans förtjänst. Bellman har ägnat honom tvenne
dikter, en större, upptagen i fjärde delen av Carléns upplaga, och en
mindre, omtryckt endast i Eichhorns tillägg till hans skrifter.1
Redan Bellmans allusioner äro emellertid ganska svårtolkade
— Carlén har också delvis missförstått dem — och de sparsamma
upplysningar, som nu kunna hopsamlas om Michelessi från olika håll,
låta sig icke så alldeles lätt sammanfoga till en enhetlig och klar
bild av mannen. Som så ofta ifråga om dem, hos vilka just
personligheten mer än det skrivna ordet varit det, varigenom de verkat och
gjort en insats, gäller det i hög grad om Michelessi, att han gäckar
eftervärldens försök att tränga sig närmare in på livet. Redan vid
hans död voro hans levnadslopp och på olika håll kringströdda
skrifter så föga kända, att Vetenskapsakademien måste avstå från tanken
att hedra honom med ett minnestal.
En vitter främling i vårt land, som lika förtroget rörde sig i
änkedrottningens och Gustav III:s hovkretsar som i Fredmans och
Ulla Vinblads värld, som under sin icke fullt tvååriga vistelse här
kom att knyta lika intima och efter vad det förefaller lika fasta
vänskapsband med den svenska Anakreon och den svenska Tacitus
— Bellman kallar honom "bästa vän mitt hjärta känner" och den
sträve Höpken blir helt varm om hjärtat vid tanken på "hans vett,
lärdom, hans svenska hjärta" och är otröstlig vid hans död — en
arbetare i vingården, vars rykte flammade upp till den höjd, varom
Sjöbergs ord bära vittne, för att sedan lika hastigt slockna, kan
dock redan därigenom göra anspråk på en smula uppmärksamhet.
Och att rikta uppmärksamheten på honom är också enda
avsikten med efterföljande meddelanden, som alis icke göra anspråk
på att vara definitiva — därtill är det material som kommit i mina
händer alltför njuggt. Säkerligen skall ännu åtskilligt rörande
1 Skrifter af Bellman. Ny samling. Sthlm 1877. II: 60.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
