Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Agne Beijer, Abbé Domenico Michelessi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Abbé Domenico Michelessi 109
en Rousseau-upplaga och åtskilliga andra franska böcker, Richelefs
rimlexikon och ett Breviarium — den enda teologiska litteratur
vår abbé medförde — och bland den svenska vitterheten
observerar man tre ABC-böcker och Lilliestråles Fideicommiss til min
son Ingemund. Om hans musikaliska intressen vittna slutligen en
tysk upplaga av Alexanderfesten (sannolikt Ramiers övers.) och ett
symfonipartitur med stämmor. Vi måste emellertid ihågkomma,
att Michelessi dessutom ständigt hade tillgång både till konungens
och andra större bibliotek.
Det enda bohag som Michelessi besatt utom sina böcker och
sina skrifter utgjordes av — fyra gipsbyster, av kung Gustav, tsar
Peter och ett par till. Eljest fick han nöja sig med vad hans
hyresvärd, bokhållaren Hjort, bestod honom för en hyra av 60 daler
kmt i månaden. Han höll sig emellertid med egen betjänt, och
förteckningen på hans garderob skvallrar t. o. m. om en viss
elegans i uppträdandet.
Detta är vad bouppteckningen låter oss veta om hans yttre
varelse. I det umgängesliv han levde få vi glimtvis en inblick
genom hans brev — de som jag lyckats komma på spåren äro tyvärr
blott alltför få, tyvärr, ty Michelessi var en charmant brevskrivare.
Hans stil är visserligen här jämnt så preciös som gärna kan
ursäktas med tidssmaken, men man förlåter honom detta för hans
spelande fantasi och kvicka infall. Bäst till sin fördel är han kanske
i ett par brev till Beylon, vilken han f. ö. konsekvent tilltalar
som "la douce Ame’nité", ett lika älskvärt som träffande epitet på
denne vänsälle och en smula maklige man. Vid hovet umgicks han
som nämnt i de allra trängsta kretsarna. Där var han helt
rokokoabbén med insinuanta komplimanger och överraskande bonmots på
läpparna och därtill en medfödd hjärtlighet, som gav hans ordlekar
en egen och ovanlig charm.
För övrigt räknade han halva det litterära Sverige om inte
mer som sina personliga vänner. Jag har redan nämnt, hur han
tjusat till den allt annat än lättillgänglige Höpken — det samma
gäller Carl Scheffer, Wargentin och andra av de ledande i
Vetenskapsakademien. Närmast var det väl dock i Utile Dulcins kretsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
