Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Agne Beijer, Abbé Domenico Michelessi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 Agne Beijer
Att nu von Brahm och icke Fant står som författare till vårt
Gustav Vasa-drama snarare ökar än minskar sannolikheten för att
Michelessi haft sin hand med däri. Michelessi synes nämligen ha
varit en av v. Brahms allra närmaste förtrogna under
Stockholmstiden; vid hans död ägnar v. Brahm hans minne en lång tysk dikt,1
vars överdrivna fraseologi visserligen något får skrivas på den
gängse överhettade vänskapskultens konto, men likväl
ovedersäg-ligen tyder på ett synnerligen intimt förhållande dem emellan.
Litterärt hade de redan förut samarbetat, i det v. Brahm är den
som verkställt den tyska översättningen av La Bontà. Att nu
v. Brahm utan att konferera med sin vän skulle på alldeles egen hand
utarbetat sitt Gustav Vasa-drama förefaller ganska osannolikt, i
synnerhet som detta med all sin brist på realism dock förutsätter
en rätt detaljerad kännedom om de historiska förhållandena.
Härtill kommer att själva ämnesvalet i och för sig faller utom
v. Brahms naturliga intressesfär: det borgerligt-sentimentala.
Mest avgörande äro emellertid de många överensstämmelser i
plan och uppfinning v. Brahms pjes har med Kellgrens. När nu
just detta skulle varit ett karakteristiskt drag hos den förlorade
Michelessi-Fantska pjesen, har man en viss sannolikhetsrätt att sluta
sig till ett samband även emellan Michelessis utkast och von
Brahms pjes.
En kort redogörelse för innehållet i v. Brahms libretto skall
närmare visa, hur långt likheten sträcker sig.
1 Anf den Tod des Herrn Abts Michelessi, Nya Alm. Tid. 1777, s. 530. Här
skriver v. Brahm bl. a.:
Áuf meiner Leyer schwachen Saiten
In ungeübtem Klang begräntzt,
Ruht nicht dein Ruhm für künftige Zeiten,
Der stets in deinen Schriften glänzt.
Ich känn kein Denkmal Dir erheben,
Das theure Kunst aus Marmor bricht;
Du wirst in meinem Herze leben:
Dies ist der Freundschaft Denkmal, Pflicht.
o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
