Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad, Correggios San Sebastian och änglakören i Stagnelii drama Riddartornet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 Sven Cederblad
Friedrich Schlegel jämställer i sin lovordande Correggiostudie
(Europa 1803 1:1, s. 127) Correggios gestalter med tonerna hos
en musiker, vilken med blott några få toner förstår att framlocka
en värld av känslor, men tydligen har han i sitt Atheneumfragment
ej närmast tänkt härpå. Vill man trycka på den speciellt
nyromantiska betydelsen av ordet musikalisk, framstår Correggio som
den konstnär, som i färger kunde uttrycka detsamma som musikern
i tonerna: själens innersta.1 Musikens språk var ju för en
nyromantiker själens, det språk, som ensamt kunde säga det
outsägliga. Men epitetet har också en mera inskränkt betydelse: Correggio
väckte med sitt konturlösa målningssätt, sina mjuka, förtonande
färgövergångar, sitt ljusdunkel med ett ord, samma vaga,
aningsfulla, romantiska stämningar som musiken.
I denna sistnämnda betydelse träffar man ordet hos A. W.
Schlegel. Han förklarar i sin recension Schreiben an Goethe
(Jen. allg. Litt.-zeitung 1805, nr 120, 121; Sämmtl. Werke, IX,
s. 250) kolorit och ljusdunkel för "das musikalische in der
Ma-lerei" och talar i samma sammanhang om Correggio.2 Kanske är
det denna Correggiointryckens tendens att slå över i musikaliska
stämningar, som förklarar, att Schlegel sökt förvandla särskilt
Correggios målningar till ordmusik. Ingen annan målare har skänkt
hans dikt så många motiv —- till de redan nämnda exemplen kan
läggas hans sonett lo von Correggio.
I huru hög grad Correggio för A. W. Schlegel var den målare,
som sökte och kunde framställa det översinnliga i sinnlig form,
framgår också av ett egendomligt uttalande i hans
Berliner-Vor-lesungen (Deutsche Litteraturdenkmale, T. 17, Heilbronn 1884,
s. 191, 192). Schlegel, som dock i övrigt hade mera av empiriker
än de övriga nyromantikerna, har här tagit upp Schellings
naturfilosofiska ljusteorier och anser ljuset vara något immateriellt. Det
heter fullständigt i Schellings ända:
1 Denna mera vida betydelse träffar man också i fortsättningen av Fr.
Schlegels essä.
2 Utförligare men med alldeles samma uppfattning yttrar sig Friedrich
Schlegel härom i Europa, II, 1, s. 98, 99.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
