Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A. Nordfelt, Erikskrönikans ålder och tillkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erikskrönikans ålder och tillkomst 5
För att söka förklara det hela har Cederschiöld uppdelat
krönikan i tre huvuddelar: tiden från början till 1313, som han kallar
"förhistorien", tiden från 1317 till 1319, vilken betecknas såsom
"de stora krisernas historia", samt episoden om avrättningen, som
benämnes "historien om junker Magnus’ död".
På grund av omständigheter; som det skulle bli alltför
vidlyftigt att här redogöra för, anser han de stora krisernas historia
vara skriven först och förhistorien något senare — sålunda i
omvänd ordning mot innehållet — samt att historien om junker
Magnus* död inskjutits ännu senare. Luckan mellan förhistorien
och krisernas historia med den senares synnerligen abrupta början
förklaras på det sätt, att författaren strukit ut den till den senare
hörande ursprungliga inledningen för att få denna del att gå ihop
med den senare skrivna förhistorien, som han emellertid av någon
anledning, kanske av döden, blivit hindrad att fullborda.
Om denna förklaring, hur skarpsinnig den än må vara, vill jag
f. n. icke säga annat, än att jag i varje fall finner den överhövan
invecklad. Jag övergår därefter till åldersfrågan.
Vad som för alla, som äro vana att studera medeltidslitteratur
av detta slag, faller i ögonen vid krönikans genomläsande, är den
klara och fasta disposition, efter vilken den är skriven. Den är
icke ett stycke historia, som händelsevis behandlats av en rimmare,
utan ett fullt organiskt verk med en mycket lämpligt vald inledning,
som efter en religiös åkallan enligt tidens sed samt en kört och
tilltalande beskrivning på fosterlandet knyter fast vid den siste av
den konungaätt, som Folkungarna efterträdde; den fortsätter med
en längre avhandling om de historiska händelserna och slutar med
det härtigliga partiets triumf och Magnus Erikssons val till konung,
då enligt författarens åsikt rättvisan har vunnit seger och
Folkungarnas saga kommit till en ärofull avslutning. Det hela är sålunda
att anse som ett enhetligt verk av en författare, som både velat
historiska stoffet hänvisas även till P. A. Munch, Det norske Folks Historie,
IV, 2, där man erhåller en särdeles intressant inblick i tidens händelser,
sådana de böra ha tett sig från norsk och delvis även från dansk synpunkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
