Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Nordström, Friedrich Menius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Friedrich Menius 65
Svaret inbragte honom också omedelbart en barsk tillsägelse att svara
direkt och utan omsvep och en upplysning, att man förfarit med honom så
som mänsklig och gudomlig lag föreskriver. Laurelius upprepar sin fråga
och fordrar ett kategoriskt svar.
Menius replikerar, att han icke är medveten om någon villfarelse och
att han skall erkänna, om hans fel påvisas. Alla äro vi människor och
synda lätteligen.
Laurelius framhåller bistert, att om han insett detta förut, så skulle
han icke uppväckt så mycken förargelse i församlingen och icke ansett sin
vishet större än den apostoliska. Han hade i sitt företal sagt, att lumen
naturæ icke strede emot lumen gratiæ, varvid han bort erinra sig Pauli ord
(1 Cor. 2, v. 14): »En naturlig människa fattar icke det som tillhör Guds
Ande, ty det är henne en dårskap och hon kan icke begripa det.»
Härpå svarar Menius, med ett tydligt försök att svänga sig, att han
skiljer mellan den oförstörda och den fördärvade naturen, av vilka den
senare strider mot lumen gratiæ, ej den förra.
Laurelius’ svar blir naturligtvis, att den nu existerande naturen på grund
av synden är fördärvad och i synnerhet den mänskliga naturen, varav
synden framgått. Varför talar Menius om den fullkomliga naturen, som
ingenstädes anträffas efter syndafallet? »Yide quid machinaris?» utropar
Laurelius. »Du vill intala de enfaldiga, att naturen icke är fördärvad?»
Härpå följde intet svar. Protokollet säger lakoniskt: Menius Obmutuit.
Laurelius övergår nu till sin andra fråga, om Menius anser de heliga
texterna vara korrumperade, vilket han i sitt företal påstått.
Menius andrar till sitt försvar, att han härvid citerat Luther, vilket
åsamkar honom en ljungande bestraffning, emedan han härigenom tillfogar
Luther, »puritatis & authoritatis Scripturæ Sacræ propugnatori acerrimo»,
en stor orätt. Att betvivla de heliga texternas renhet är att upphäva trons
fundament. Genom detta olidliga påstående förintar Menius med papisterna
Skriftens auktoritet och genom att upphöja lumen naturæ i fråga om andliga
ting sällar han sig till deras läger.
Härmed var Menius bragt till tystnad även i denna punkt.
Den tredje frågan gäller, huruvida Menius tror på personernas trefald
i det gudomliga väsendets enhet eller icke?
Menius svarar undfallande, att han erkänner treenigheten, men att han
nu ej är beredd på en utförligare förklaring och ber om uppskov.
Laurelius blir förtretad över dylika omsvep och upprepar sin fråga.
Menius tar nu sin tillflykt till Hafenreffer, en av samtidens mest
anlitade teologiska läroboksförfattare, och förklarar att han ansluter sig till
denne.
5 — 2270. Samlaren 1921.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
