Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Nordström, Friedrich Menius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Friedrich Menius 67
icke aktande på Guds uttryckliga ord: Kvinnans säd skall söndertrampa
ormens huvud.
Menius svarar härpå, att han väl anser, att Maria haft »semen» men
icke »sperma» och åberopar härvid Luther.
Laurelius blir högeligen förtörnad över denna skymf mot ett Guds
utvalda redskap (singulari Dei organo).1
Menius anhåller att bli upplyst om Luthers mening, vilken önskan
Laurelius i ett längre anförande uppfyller, varpå Menius igen faller undan
och säger sig icke beredd att diskutera.
Laurelius ger sig emellertid icke: den som utgivit en skrift, får också
vara beredd att försvara den. I sin upphetsning tappar han nu ett
ögonblick förhörets tråd och utbrister upprörd: Et quis genius te agitavit &
compulit, ad blasphemum hoc scriptum concipiendum & divulgandum? quam
finem & quem fruetum intendisti?
»In usum Chymicorum», svarar Menius, och tillägger: »utinam
nun-quam feeissem».
Under de följande replikerna får Menius stå till svars för att han i
sin filosofi blandat in den heliga skrift och trons mysterier. Han svarar
härpå, att filosofiens fundament är den Mosaiska teologien och att den där
har att söka sina principer. Han har dock, när han förnummit, vilken
uppståndelse han framkallade, börjat ångra, att han inmängt teologiska
uttalanden i sin skrift.
Laurelius svarar insinuant och hotfullt: Jag tänker, att Gud har
tilllåtit allt detta till straff för ditt förflutna liv. Men det är icke vår uppgift
att granska ditt leverne, vilket utan tvivel de, som detta tillkommer, i sinom
tid skola göra.
Menius’ hållning blir under trycket av denna hårdhänta konversation
allt mera undfallande och ödmjuk. Han säger sig icke ha tryckt sin bok
till offentligt, utan blott till privat bruk.
Laurelius låter sig naturligtvis icke dupera härav och frågar vidare,
varför han dolt sitt namn under en pseudonym. Det hjälper icke, att
Menius försvarar sig med många berömda mäns exempel; det gäller att visa
verkliga skäl. Då den anklagade säger, att Salomon och Fredericus, Majus
och Menius betyda detsamma, replikerar Laurelius, att han icke frågar efter
ordens betydelse utan efter det namn, som tilldelats honom i det heliga dopet.
Sedan Menius svarat på denna skäligen onödiga fråga, utbrister
Laurelius sarkastiskt: Ad nominis tui, non vero ad puræ Religionis ac pietatis
1 Denna Luthers äretitel diskuterades av kommittén för kyrkoordningens
reviderande 1650, varvid det blev för »godt funnit, intet tillegna Luthero det
namnet at han kallas Gudz utkorade redskap.» (Kommitténs Acta i Handl,
rör. Sv. Hist. Ser. II. II: 1, s. 8.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
