Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Victor Svanberg, Rydbergs romanfragment »Benoni Strand» och femtitalsliberalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 Victor Svanberg
Titeln på en uppsats av honom — "Den usla litteraturen" —blev
ett slagord, som ofta möter i de närmaste årens press. Det var en
vidräkning med smutslitteratur från romaner till ungkarlskalendrar;
i förbifarten stämplades verk av fru Carlén (och Palmblad) såsom
osedliga (Tidskrift för litteratur 1851, sid. 367).
Räfstens fortsättning efterlystes, när Bergstedt övertagit
Aftonbladet, där, som Handelstidningen 30 mars 1852 uttryckte sig,
"’den usla litteraturen’ i många år haft sin mägtigaste
skyddspatron" — nämligen Almquist.
Med Carlén drabbades den våldsamt psykologiserande romanen
i Balzacs fotspår. Återstod skräckromanen med social och politisk
tendens — den grupp, dit Rydbergs Tositivspelarne’ hör.
Bergstedt valde sitt offer med omsorg. Till de båda relativt originella
Sueimitatörerna Almquist och Blanche hade sällat sig plagiatorn
och den omedvetne karikatyristen i Ridderstads person. I
Aftonbladet 13 aug. 1853 lästes en nedgörande recension av Ridderstads
senaste verk, "Far och son".1 Romanen är ett frenetiskt försök
att härleda svenska folkets alla sociala och sedliga brister ur
brännvinet. Den visades vara ett läggspel av osmälta Suereminiscenser,
och därigenom misstänkliggjordes tendensvärdet inte mindre än det
konstnärliga.
Recensionen fattades som ett dråpslag mot hela genren.
Ridderstad klagade några år därefter i brev till Bergstedt, att
Aftonbladets kritik dödat den svenska diktningen; han räknar upp en rad
författare, som den skulle ha bragt till tystnad.2 Påståendets
sanningsgrad är den, att de åsyftade författarnas tystnad i de flesta
fall följdes av verk i ny stil. Ridderstad själv begränsade sig till
den historiska romanen, där extravaganserna lättare tolererades.
Det samma kan sägas om den Rydberg närstående Herman
Bjursten. Blanche gav 1851 ut sin sista stora roman och återvände
före decenniets slut till den anspråkslösare och gedignare diktart,
som han före Suefebern odlat i Freja: novelletten, oftast med
Stockholmsmotiv. Ungefär samma utveckling genomlöpte Kiellman-
1 Recensionen är osignerad men utan tvivel skriven av Bergstedt.
2 Brev 5 mars 1856, i bibliotekarie J. Bergstedts ägo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
