Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, Almquists Ormus och Ariman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almquists Ormus och Ariman 159
ristiska) Lifvet". En viss "sfer af lif" — änglavärlden och det
innersta "serena" lugnet i djupet av den ädla människans själ —
är dock oavbrutet klar och jämn. Enligt den uppställda
grundsatsen böra då också tavlor ur denna sfär vara oavbrutet serena. Det
är motsatsen mellan Amorina och Murnis, Almquist här tänker på.
Diktarens koncipierande såväl som läsarens recipierande
verksamhet förlägges av Almquist till känslans och det omedvetna
själslivets område. Från denna utgångspunkt finner han snart, att
konsten har samma förmåga att träffa människans sensationer, samma
kraft att vinna själar och omgestalta individer som en verksamhet
av sekteristisk uppbyggelsekaraktär eller etisk-pedagogisk art.
Vad han reagerar mot är varje formellt bildnings- och
konstprogram, den "gallicism", som anses prägla såväl upplysningstidens
kultur som den bestående moralen och konsten. Mot denna odling,
som bygger på de rent intellektuella, de blott reproduktiva
faktorerna i själslivet, ställer Almquist sin vädjan till människans
känslobetonade produktiva krafter.
Den grundväsentliga skillnad, Almquist här uppdragit mellan
formalismen samt essentialismen och den humoristiska konsten,
innesluter i själva verket även motsatsen mellan Ormus och Ariman.
Samma uppdelning genomföres också såväl i hans
uppfostringspro-gram som i hans teorier om brottslingars förbättring och idéer om
ett nytt stridssätt i de kända Hermes-uppsatserna, vilka lämna ett
intressant jämförelsematerial för hans estetiska åskådning.
Den uppfostringsteori, Almquist framställer i Manhemsprojektet,
vill, som bekant, skapa en helgjuten mänsklighet. Grundmeningen
är enligt den förklarande adressen till allmänheten av år 1821, att
människan skall uppfostras i helhet genom hennes förädling ej blott
i tanken utan även i känslan. Den nämnda förklaringen vänder sig
skarpt mot historiens "pragmatiska blick", mot dess förteckning på
årtal och händelser, "sammanbundne genom pragmatiska åsigter och
politiska perspectiver" (s. 9). Eleven skall i stället genomleva, med
hela sitt väsende uppfatta föremålen för sin bildning, han skall t. ex.
"lefva i samma ande" som hedningarna — "för att en gång sentera
den". Och han anknyter härtill frågan, om ej "en Poet i våra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
