Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, Almquists Ormus och Ariman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 Henry Olsson
den gudomliga skönhet, människan ägde före syndafallet, och den
himmelska skönhet, hon uppnår i en annan existens: "den omätliga, den
outsäjliga Skönheten är det sista dit menniskan hinner, det är
menniskans djupaste och egentligen enda menskliga kraf: det är hvad
menniskan här endast i sina högsta och sällsyntaste ögonblick anar, det är
det Hemliga Förskräckliga för hvilket hon dör, och som gör henne
lefvande åter". Han tänker sig skalder, vilka snarare till hela sin
individualitet äro * skaldestycken" och förklarar, att "meningen är ej, att
vi en gång oupphörligt skola bilda konstverk, göra skönheter — utan
komma derhän, att vara Skönheter, vara Konstverk". Det är
Tinto-mara-idén, som här antydes,1 närmast som en utveckling av
Schillers tanke om skönheten "als eine notwendige Bedingung der
Menschheit" och om den genom estetisk fostran fulländade
mänskliga karaktären — dock med ett hinsidesperspektiv, som är Schiller
främmande. Den almquistska konstens religiösa karaktär, sådan
den framgår av den föregående utredningen, teorien om konstens
väsensskillnad från vetenskapen och moralen i likhet med religionen,
blir dock först klar genom en sammanställning med Schleiermacher,
från vilken Almquist mottagit avgörande impulserr
Den schleiermacherska känsloreligionens inverkan på Almquists
tidigare religionsfilosofiska utredningar har framhållits av Lamm,
som i denna sett utgångspunkten för Almquists framställning i
"Hvad är Kärlek?".2 Som Lamm påpekat, kontrasteras här
religionen dels emot "den iskalla moralens meningslösa principer",
dels emot den uppfattning, som behandlar religionen "blott såsom
en Vettenskap för Förståndet" i meningen att den ej är "annat än
en mängd Dogmer". Almquist proklamerar häremot, att moralen
— d. v. s. den moral, som "icke stödjer sig på samma källor som
Religion" — "är en af Egoismens starkaste grundpelare", och att
"sann Kärlek är oförenlig med moral", ty kärleken lever i den re-
1 Tintomara-idéns förutsättningar i Schillers, Schleiermachers och
Schel-lings spekulation har jag sökt ange i en uppsats, C. J. L. Almquist,
Drottningens Juvelsmycke i Samlaren 1919.
2 A. a., s. 73 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
