Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, Almquists Ormus och Ariman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 Henry Olssön
seger över de extrema ståndpunkterna ansåg han sig kallad till
profet för en ny religiös konst, det u sanna dunkelskönau. Det är,
som jag påpekat, dylika idéer, som bära upp hans "dödsarbete"
Amorina. Den nya konsten var å andra sidan av strängt exklusiv
karaktär och fordrade blint troende adepter. Dess uppgift var
tydligen analog med målet för brottsligas förbättring, nämligen att ingå
"i hjertats djupaste anlag" och skaka "själen till grundförädling" i
överensstämmelse med "dålig metalls omsmältning och rening till
god genom eld".1 Almquist erhöll snart en smärtsam erfarenhet
av faran med dylika kriser i den unge Manhemsbrodern Klintbergs
vansinne, vilket gjorde ett djupt intryck på honom och enligt hans
egna brev avhöll honom från publicering av sina skrifter. Idén om
konstens farlighet återkommer i det följande ofta i Almquists
produktion.
I Almquists persiska berättelse är Ariman en drömmande poet
utan gård och grund, som tillbringar sina dagar i månens skönaste,
praktfullaste skogar. Hans utseende har den touche av det
dunkelsköna, som Almquist ofta förlänar sina figurer från denna tid.
Såsom övernaturligt väsen hade Ariman förmågan att trolla men
använde den sällan och föreföll okunnig om den underbara kraft,
andra tillskrevo honom. Om han någon gång begagnade sig av
den, så var det, till exempel, för att i hast bilda sig en bevingad
char av svart siden, varpå han reste genom himmel och luft, eller
för att omgiva sin panna med ett band, ett diadem av stjärnor av
den djupaste och mest genomträngande glans. Genom denna
strålglans avhöll han ifrån sig närgångna eller ivriga feer och personer,
som oroade honom genom för mycket samtal. Det är tydligt, att
Ariman representerar den sanne diktaren, som lever i åskådningen
av en skönhet, som är förmenad ej blott vardagsmänniskan utan
1 För att belysa, huru Almquistianerna läste sin mästares skrifter, väljer
jag följande uttalande av Öfverberg om Amorina i brev till E. M. Olde den
30 sept. 1823 (Nord. mus.): »Att den gjort epok i mitt Hf, det vet jag. Du har
rätt, då du kallar den för härjande, ty den går till botten, till roten: allt som
går ur den eviga roten blir qvar; det på ytan försvinner och förhärjas.
Mycket finns i verlden och i oss på ytan. Detta taga vi dock för diupt och såsom
det vore grunden. Derföre gör kanske Amorina ondt att läsa.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
