Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ruben G:son Berg: Från Atterboms ungdomsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Atterboms ungdomsår 3
mor i mars 1808. Hon måste lämna sitt eget älskade hem,
Pålsbo komministersboställe, och auktionera bort det mesta av
sitt lilla bo. Hon hade därjämte att bära på sin svåra ohälsa
— lungsot —, om vilken hon redan i november 1807 skriver de
resignerade orden: "Min hällsa är ganska svag, män jag tackar
ändå Gud, så länge mina plågor äro drägliga". Sannerligen hade
hon inte orsaker övernog till svårmod. Men hennes brev göra
ingalunda intryck av tungsinne. Fulla av sådana tröstegrunder,
som hennes fromma sinne hämtat ur den tro hon bekände och som
hon bär fram med en smula opersonligt konventionella, prästerligt
oratoriska ordalag, uppehålla de sig alls inte vid de bittra
orsakerna till hennes sorg och bekymmer. I dem söker man förgäves
melankolikerns begär att breda ut sig över sitt lidande, ständigt
återvända till sina olyckor i ändlösa självbeklaganden. Hon söker
tvärtom att finna grunder för tålamod och förtröstan. Hennes son
såg henne bruten av sjukdom och svaghet; vad han kallade hennes
melankoliska och kontemplativa sinnelag, det var resultatet av
lidandets förstörelseverk på ett skaplynne, som trots allt ända till
det sista tycks ha bevarat förvånande mycket av lugn och
sundhet, även om hennes son i sin brådmogna ungdomlighet, med dess
jämförelsevis ringa mått av psykologisk insikt, såg henne helt
annorlunda, och hennes brev stämts vida hoppfullare än hon mäktade
vara ansikte mot ansikte. Kanske har Atterbom också vid
skildringen av sin mor i någon mån förts vill av sitt behov att i
hennes person finna sin egen naturs förklaring, liksom Love Almquist
fann sin mor långt mera tungsint och romantisk än det är möjligt
att finna henne i hennes egna, icke fåtaliga brev.
Som karakteristiskt för fru Hedda Atterbom väljer jag det
brev, där hon som nybliven änka underrättar sin son om att hans
morbror, prosten Per Kernell i Hällestad avlidit. Det oväntade
slag, som detta dödsfall innebar, var i själva verket egnat att på
det allra svåraste sätt skaka grundvalarna för den lilla fattiga
familjens tillvaro. Den bortgångne, som nyss fyllt fyrtifyra år,
var nämligen släktens inflytelserikaste, kraftfullaste och mest
betydande medlem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
