Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ruben G:son Berg: Från Atterboms ungdomsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Atterboms ungdomsår 21
diktning, och ett, som icke gjort det, uttryckte Atterbom, att
numera skulle vännen för honom ersätta kvinnan, både den sörjda
besjungna och varje annan, poetisk eller verklig. Jag tror för
övrigt icke, att Atterbom 1808 var så pass upptagen av sitt
svärmeri från 1806, att han överhuvud skrev om det i sina brev, det
hade redan övergått till mer eller mindre förklarad minnesbild,
något som tydligt framgår av "Minnesrunor" från 1807 i jämförelse
med "Till Carolinas skugga". Men i sin karakteristik har Santesson
fullkomligt slagit huvudet på spiken: Carolina-diktningen är
konventionellt litterär och vad de olika dikterna berätta om flickan
kan icke hänföras till en och samma person. Men detta utesluter
icke möjligheten av att det bakom denna skiftande bild stått en
verklighet. F. Vetterlund, som i "Idun" för 1892 och 1912 (s. 693)
och sedermera i "Skissblad om poeter" (1914) samt senast i
"Romantik" (1920) behandlat "Atterboms Carolina", har också
uppmärksammat oförenligheten av de olika uppgifterna och förklarar
dem på följande sätt: "Atterbom berättar själv år 1819, att han
efter Carolinas död aldrig så intresserat sig för någon flicka som
för henne. Därför har han under pubertetsårens trånad efter lyrisk
erotik omdiktat det lilla döda barnet till den vuxna flicka, som
kunde vara för honom allt detta. —–––Därpå tillkommer, ej utan
dagens nyromantiska inflytande, den sinnliga utmålningen med
konkreta bilder, till dess, när erotiken är förlagd annorstädes,
barndomsminnet framträder i sin enkla sanning och ’älskarinnan’ ånyo
blir den lilla lekkamraten".
De dikter, som ha något värde för avgörandet av
Carolinaspörsmålet, äro i själva verket mycket få. Som Santesson riktigt
anmärkt, finns det ingen Laura i Atterboms ungdomsdiktning. Han
nöjer sig med namnet Lina. Att han sätter in det i översättningar
och andra mera periferiska poem, beror därför naturligtvis på, att
det för honom över huvud taget får beteckna den älskade, till vilken
den lyriska diktens "jag" riktar sina ord eller om vilken han sjunger.
Identifikationen av en dikts lyriska jag och skalden själv får handhas
med varsamhet. Både den stora allmänheten och, ibland, forskningen
ha en väl stark böjelse för att driva denna identifikation för långt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
