Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ruben G:son Berg: Från Atterboms ungdomsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 Ruben G:son Berg
påfallande, att han förfor så olika med deras underteckning. "Öfver
hoppet om ett tillkommande lif" (l2/s) och "Till Carolinas skugga"
(14/5) äro alldeles utan signatur, "Röst från den oförgätligas anda"
(19/7) och "Romance" (Vio) ha den ogenomskinliga signaturen Sigurd,
och dikten "Till minnet" (2/4) är undertecknad med de lätt tydda
initialerna P. D. A. Den sistnämnda åtföljdes av ett brev, vilket
trycktes som inledning och löd:
Till Redaktörerne.
»Den samme yngling, som för tvänne veckor sedan i Linköpings Bladet
besjöng »Hoppet om ett tillkommande lif», vågar äfven nu anhålla om ett
rum för detta lilla Poem i Tit. Blad. Ej af egen förmätenhet, utan på
några vänners trägna begäran, vågar jag meddela det åt den läsande
allmänheten af Linköpings Bladet. Foster af en stilla och ljuf melankoli, gör
det icke prätension att anses för mer än ett utbrott af en melankolisk ynglings
sorgliga känsla, hvars enda njutning i denna verlden finnes i fantasiens land,
hvars enda nöje är minnet af gladare dagar».
När prosten i Hällestad läste detta nummer av stiftstadens
tidning och fann sin systerson uttrycka sig så "mjältsjukt" både på
vers (jfr strofen sid. 17) och prosa, har han utan minsta tvivel
tagit i med hårdhandskarna. Han tör ha förehållit honom, att dylikt
absolut icke gick för sig för husläraren på Solla och likaledes,
bekymrad för hans själshälsa, även framhållit de mest bevekande inre
skäl för Per Daniel att söka frigöra sig från melankolien. Här
ligger väl förklaringen till, att denne sedan valde en så
ogenomskådlig underskrift.
Av Atterboms övriga kamrater gjorde sig Fredrik Ekmarck
och Lars Gustaf Könsberg1 påminta genom brev på samma dag, andra
maj. Ekmarck, som studerade till läkare i Uppsala och dissekerade
"gamla käringar", uttryckte sin glädje över att vännen tyckte om sitt
patronage och förstod med kamratsympati, att han inte fann sig
nöjd med sina omständigheter. Om de gemensamma vännerna, från
vilka Atterbom önskade underrättelser, meddelade han följande:
"Här lefves nu i allmänhet ganska tyst och till och med på sjelfva
1 Född i Flistad 1786, prostson, fil d:r 1812, d. 1854.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
