Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 Werner Söderhjelm
I uppsatsen En blick på Sveriges nu gällande litteratur hade den
ungdomlige bedömaren ganska hårt gått åt denna och lika litet
skonat Tegnér som sitt ideal Franzén i fråga om dennes senare
alstring. Runeberg slutar med en fråga, "vilken positiv sida
försöken i skaldekonst sedermera kunna komma att företrädesvis
utveckla". "Kanske är det sannolikast", svarar han härpå, "såsom
det ock vore bäst, att intet manér blir fixerat, och att de
författande därigenom ledas till att mer hålla sig till sig själva och
naturen, och mindre fjättra sig vid vanans och tonens illusioner",
och han ger ytterligare en skarp släng åt det "idkeligt och
maner-ligt" upprepade enahanda, som gjort den svenska poesien så till
var mans egendom, att man kan kalla den individ ytterst
förstockad eller ytterst återhållsam, som icke "genom lättheten att sjunga
som andra skalder frestas att anse sig själv för skald".
Det är nu denna framtidens poet, som är sig själv, vilken
Runebergs uppsats om Törnrosens lok med hänryckning, men ingalunda
utan kritik, hälsar i Almqvist.
Han betonar detta genast i sin generella inledning, då han
med "gladaste njutning" säger sig snart hava märkt, att
författarens ojämnhet icke är av det slag som skiftar mellan "platthet och
medelmåtta". Almqvist oscillerar mellan skönhet — detta taget
"med sitt fulla innehåll av helgd och sanning" —och fel.
Skönhetens gudinna har icke lett hans händer "till överallt jämna och
ljuva drag", utan blott dröjt vid hans sida, med mildhet följande
hans "inre, manliga strid och stundom till belöning kyssande hans
varma och raska pensel". Den manliga striden, därmed menar
Runeberg personlighetsutvecklingen; den varma och raska penseln,
det är den egenartade stilen. Med ett ord, i allt en verklig
originalitet, skarpt framträdande mot det enahanda, som enligt
Runeberg gav den samtida svenska litteraturen dess karaktär.
I fortsättningen går Runeberg över till de enskilda
berättelserna. Jaktslottet finner han svagast och betonar vid dess
karakteriserande mycket starkt sin fordran på skildringens levande
sanning. Personerna, säger han, äro blott idéernas "beroende organer
i stället för fria skapare". Men poesien intager icke i högre me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
