Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Almqvist och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almqvist och Finland 69
ning genom skimmer i bilder och tankar, utan genom sanningen
av det väsende, som den förmår framställa. Likväl skönjas redan
här många strålar av det ljus, författaren upphämtat ur livet, och
därför är även denna del lärorik och väckande. I Rermitaget
framstå sålunda också de partier såsom mest lyckade, "grupperande sig
med mera hållning och natur", vilka närma sig det givna historiska,
medan de rent diktade återigen äro formlösa och osäkra. Detta
ger Runeberg anledning att understryka, att allt det som diktas
harmoniskt och naturenligt är faktiskt och historiskt sant. Allt
som sker, står i sammanhang genom försynens ordning; "därav
det älskliga i allt vad som är faktiskt". Detta åter för honom
över till hans krav på det väsentliga; det tillfälliga är i och för
sig ett intet och ger ingen bild. Almqvist röjer en viss oro, som
hindrar honom att, "med glädje bära konstens bojor" och
föranleder en avgjord håg för utvikningar. Detta påstående
exemplifiie-ras med en karakteristik av figurerna, bland vilka Valdemar och
Magnus äro fastast, emedan det historiska underlaget varit givet.
Dock skyndar Runeberg att även ge sin hyllning åt fantasien: detta,
att "genom en rask flyttning fram i tiden få händelserna mitt
under deras närvaro att stiga tillbaka och upplösa sig i dunkla,
drömlika skuggor är förtrollande och ger stycket likheter av ett sakta
döende adagio eller en ström, som störtar sig med vattenfall mot
havet och den ena minuten brusar, den andra förlorar sig
tystnande i det oändliga". I Hinden ger Runeberg redan ett starkare
erkännande åt det romantiska, som här "fåtts in" med större
lätthet och har en rikare växt. Men personernas individualitet
lämnar återigen mycket övrigt att önska: livligast kan Andreas
uppfattas, hans efterlämnade anteckningar höra till det bästa, boken
har att uppvisa.
Här avbryter sig Runeberg för att svara på frågan, huru ett
verk kan vara av stort värde och ändå ha så många fel. Trots
att ännu mycket klander kunde tilläggas, utestänges icke
möjligheten att ge arbetet de högsta lovord. Och nu varierar han först
den Thorildska satsen med att säga: "det hör till det skönas natur
att vara mäktigare än det icke sköna, och man må rycka an med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
