Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Almqvist och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 Werner Söderhjelm
tusende fel, finns blott en enda väsentlig skönhet att ställas emot
dem, så falla de till obetydenhet". Därpå karakteriserar han
"ändan i allmänhet" med de berömda, så utomordentligt träffande
orden: "Denna är omöjlig att teckna; men om man ville likna det
hela vid någonting, så kunde man ställa det i jämförelse med en
djup, aningsfull skog, genom vilken man vandrar med ofta
besvärad gång, men överallt liksom omgiven av osynliga andar. Man
störs, man väcks, man ler; men i nästa minut är man gripen åter
och väntar med klappande hjärta en uppenbarelse."
I Drottningens juvelsmycke förekommer, säger Runeberg, "ibland
ett vida mindre antal förfelade ställen, drag av den gedignaste
konstnärsförmåga och det rikaste snille". Här böjer han sig redan
helt för Almqvists fantasi. Visserligen söker han förmäla den med
verklighetstroheten, när han skickligt betecknar det operamässiga,
som ligger i hela Gustav IILs tid, såsom "skapat för författarens
genius, som älskar operans fantastiska dagrar och tvinar i en
verklighet av lugn konsekvens", tilläggande att "det är svårt att dikta
något så övernaturligt, att det icke, placerat inom detta tidevarv,
skulle antaga sannolikheten av att hava verkligen funnits". Men
för att genomföra detta, måste han till och med betrakta
Tintomara såsom ett slags verklighet av denna operavärld och denna
tid. Dock, även om han i henne ser den dunkla men harmoniska
instinktens härlighet så klart framställd och firad som kanske aldrig,
även om han betecknar henne såsom "ett djur, men det
fullkomligaste som kan tänkas, ett djur, vars minsta rörelse är grace,
vars minsta blick är clairvoyant", så mynnar hans lovsång över
hennes bild dock ut däri, att "hennes inre liknar en slumrande
natt, full av allt vad sommaren äger ljuvast, och väntande blott
en stråle av solen för att övergå till den härligaste dag", och att
den föreställer "detta dunkla, mystiska, harmoniska, som är till
och som varseblives, men som flyr för all omfamning och som
förstör den som vill äga, icke blott beundra". — Runeberg
framhåller slutligen med högsta beröm några scener — desamma, som i
denna stund frappera allra mest — och tillika några svagheter, även
de påpekade av en senare kritik. Då han bland karaktärerna på-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
