Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Almqvist och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almqvist och Finland 71
visar teckningen av Anckarströms sådan den stiger fram ur hans
bekännelse och nämner denna bekännelse bland vad som mest
anslagit honom i boken samt avtrycker den som prov, så har han
troligen icke vetat, att den var ett autentiskt dokument, vilket
Almqvist ryckt in i sin berättelse.
Nästa gång Runeberg nämner Almqvist är det i sin recension
av Franzéns Skaldestycken, femte bandet, i Morgonbladet,
november 1836. Efter att hava — i ett fingerat brev av en åldring —
högt prisat Franzéns diktning och klargjort, varför gamla och unga
älska honom lika, ursäktar han sig för denna utläggning på den
grund att adressaten själv är en beundrare av Franzén, "ävensom
av den lika djupa och sköna, ehuru mera mystiska och svävande
Almqvist, vars levande törnrosor bland anemonerna i er tidning
kallas fria fantasier av Hugo Löwenstjerna, med vad skäl vet jag
icke". Han begagnar sålunda tillfället att utan någon särskild
anledning jämnställa Almqvist med den över allting älskade
landsmannen-skalden.
Ett halvår senare följer den poetiska, i Almqvists egen stil
hållna tolkningen av Ramido Marinesco (Helsingfors Morgonblad
1837, n:o 31-32, 28 april och 1 maj). Det är överflödigt att här
referera densamma — det är för resten knappast görligt, då
Rune-bergs stycke är alltför helstöpt att plockas sönder och dess
stämningsverkan av fullt lika stor vikt som dess analys. Här må blott
framhållas, att Runeberg anser poemets genomgående syfte vara
att besjunga Don Juans penitens. Detta är både möjligt och skönt;
säger han, och just därigenom framstår hjälten som en människa,
vilken "återgår med jubel till sitt väsendes eviga, heliga liv". Hans
förstörande verksamhet var nämligen tomhet, var negation, hans
botgörelse för honom tillbaka till sig själv. Kvinnornas hat hjälper
honom att se hans föregående i dess rätta ljus; detta förorsakar
honom visserligen jordiska kval, men hans egen dom däröver blir
tillika en "himmelsk glädje". I första delen av skådespelet ser
man sålunda, vad det är som Don Juan ångrar och fördömer, här
visas "skönt och konsekvent" Lärjungen, medan till sist
förstöraren framställes "lösryckande sig med smärta och salighet från det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
