Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Almqvist och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 Werner Söderhjelm
dome om Almqvist synes mindre uppmärksammat i Sverige än hans
recensioner i de samlade skrifterna, må det här meddelas:
»Bland svenska skalder, som sednare uppträtt, står Almqvist
otvivelaktigt och ojämförligt högst. De upplysningar man meddelat Er om
honom tåla mångfaldiga rättelser. Skulle jag följa min övertygelse, vore jag
färdig tillerkänna honom främsta rummet bland Sveriges skalder från alla
tidevarv, och säkert kan ingen av dem på långt nära mäta sig med honom
såsom dramatisk författare. Sveriges poesi har alltid företrädesvis gått åt
lyrikens håll, och lyriska utflykter förekomma alltför mycket, i stället för
handling, i de dramer man försökt. Hos Almqvist är förhållandet helt
annat. Allt hos honom är liv, rörelse, karaktär, och med några få men klara
penseldrag tecknar han en bild, yttre eller inre, och skyndar till en annan.
I uppfinning — detta är allmänt erkänt — har han ingen like inom svenska
litteraturen; men vad man bland annat förebrått honom är en stundom för
mycket märkbar håg för dissonanser i Byrons anda, ett eget abrupt sätt
att sluta skildringar utan klar och uttryckt försoning samt en viss
besynnerlighet i språkvändningar och ton, en sak som gjort att mången, som
blott ytligt gjort bekantskap med hans dikter, ansett honom bizarr, ja halft
rasande. Ingenting är dock mera falskt. I sina kompositioner röjer han
överallt den strängaste konstnärsblick, förlorar aldrig skådningen av det
hela, i huru rik yppighet det än utbreder sig, och har framför allt en egen
talang att fasthålla och återge i bild och ord dessa det innersta väsendets
luftiga idéer och känslor, som vanligen flykta såsom blomsterdofter, då man
vill fånga dem och meddela dem åt andra, så förnimbara de än äro för en
själv. Hans dikt har därför, med all sin realitet i karaktär och kostym,
tillika något eteriskt fint och svärmande, något av en eolsharpas klara men
andelika toner. Härliga äro hans sydländska tavlor: den italienskt glödande
Signora Luna; den spanskt ridderliga Ramido Marinesco, otaliga andra
icke att förglömma.»
I Runebergs diktning under denna tid finner man icke så få
spår av hans fördjupning i den beundrade skaldens verk. Jag har
i min Runebergsbiografi (II, 101, n. 2) antytt, att hans benägenhet
för att se livet under den blomstersymbolik, vilken starkast slår
ut i Ben gamle trädgårdsmästarens brev från 1837, kanske till en
del beror på en inverkan från törnroslivet hos Almqvist, vars
tekniska förfaringssätt även kunnat i någon mån tjäna såsom förebild
för det lyriska avbrottet i en episk berättelse sådan Runeberg
till-lämpar det i Julkvällen, börjad 1837—38 (II, 134). Säkrare är i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
