Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almqvist och Finland 77
alla fall inflytandet från Amorina på Nadeschda, redan tidigare
påpekat och av mig i större utsträckning framhållet, vilket också
gäller om ett formellt inflytande från Arthurs jakt (II, 140 ff., 155,
160).L För en av sina legender har Runeberg lånat ett namn från
Almqvists Mella, och i hans reflexioner, t. ex. om kärleken, möter
man vissa överensstämmelser med denne.
Av skalden Lars Stenbäck ingår en reflexion om Almqvists
diktning i Helsingfors Morgonblad 1837. Med avseende å sin
tillkomst är den visserligen tidigare än något av Runebergs offentliga
uttalanden, då den härrör från 1834,2 men den trycktes först tre
år efteråt i en översikt av den samtida litteraturen i Tyskland och
Sverige. Det heter där på tal om de unga svenska skalderna, att
Ridderstad, trots många svagheter, berättigar till större
förhoppningar än någon annan av hans unga kolleger och är av naturen
bättre utrustad än någon av Sveriges nyaste författare "när man
naturligtvis undantar författarinnan av Teckningarna ur
vardagslivet .... och den genialiske författaren av Törnrosens bok, vilken
med alla sina bisarrerier och vidunderligheter utan tvivel är en av
de rikaste naturer Sverige äger".
Denna ganska personliga litteraturbetraktelse bär titeln "En
sommarafton"; ramen är nämligen ett samtal mellan olika personer,
1 Något, som jag efteråt varsnat, är att Z. Topelius redan 1842 i en
»Contourteckning» i Hfors Tidningar talar om Almqvists inflytande på
Runeberg, med anledning just av Nadeschda, som nyss utkommit. Efter att hava
anmärkt att Runebergs genre hittills varit den rent episka, även i hans lyrik,
medan i Almqvists romaner dramat går igen, ger han en poetisk analys av
Runebergs utveckling: »Nu hände det en dag att den blåögda sångmön med
barnasjälen mötte en svartlockig genius, vars mörksköna ögon sågo så
brännande varmt in i den blåögdas själ, att hon kände oro koka i sitt fina
fjärilblod. Du förstår att jag menar Almqvist, konungamördarnes biograf, den
blint förgudade och lika blint fördömda. Från början lika brusten och
lidande, som Runeberg var hel och självtillräcklig, klarnade han efter (och
genom?) bekantskapen med denna, till en sällsam, i flammor gående glans, lik
norrskenets. Sköna, stundom skenbart förvirrade dikter ljödo från den
Almqvistska lyran och de anslogo Runeberg djupt. Hans sångmö lyssnade i
början därpå med självständigt lugn; men snart blev det märkbart, att hon
därunder tappat en del av sin episka frid. Hon kände en ny längtan i sin
barm ... och hon svärmade ut i Nadeschda.»
2 E. Aspelin, Lars Stenbäck I, 109 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
