Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Almqvist och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 Werner Söderhjelm
allra innersta såsom blott yttre. Åtminstone så vitt jag varit i tillfälle se,
har det präntade pratet angått slika utanverk, imitation av hin Stores stil
och övriga yttre åthävor; vidare jagandet efter ett av behovet påkallat
gudfruktigt ändamål, och dylikt fnas. Ingen tyckes ha anat till det, som ger
skriften sin rätta andeliga döpelse, den icke tillfälliga likheten med Amorinas
jättefaders skapelser. Kanske fordras det att vara ett slags Lady Macbeth
för att genom den nattliga hemskhet, som, oaktat det mångenstädes
framblänkande fackelskenet, kring ditt scriptum ligger, ha öppna ögon för det
hjärteblod, av skiftande erfarenhet frampressat, varmed mången rad står
ritad — dyster som ett kontrakt med fan, däri själens hela ro stipuleras som
aekvivalent valuta mot hans vanskliga motgåvor. Men i sådant sken kunna
— lyckligtvis för dem — ej alla galanta småsikterare och akademici läsa
skrivet. — — Ett förekommer mig likvisst mäkta förargligt, och det är
den omständigheten, att drönare och andra mera idoga bin visa så ringa
respekt mot den titaniska Törnrosens stormästare, och att så gällt hundglävs
skallar mot ’råbockarne uti hans lundar’. Om någon i Europa nu för tiden
har rätt att... vara hurudan han vill och likväl få leva, så är det
visserligen han. Även om man vore försatt i den kinkiga ställningen att knäcka
halsen på honom, borde man likväl först knäböjande göra sin reverens för
honom. Jag tar mig friheten att om honom säga som greven i Colombine
om Gud: Han är ändå litet för stor för både dig och mig. Yad jag nu
anmärkt gäller dock i ringa grad ditt beteende mot honom, ty sanning
måste sägas.»
Man kunde ju redan här se, att vad som hänt icke det ringaste
rubbat beundran för skalden i Finland.
Endast ett par dagar efter det Cygnæus avlåtit sin skrivelse
till Snellman, stod i Helsingfors Morgonblad (n:r 30—32) en lång
och märklig artikel av den redan nämnde Fabian Collan. Den
begynner med en redogörelse för S:t Simonisternas, Georg Sandys och
det unga Tysklands emancipationssträvanden. Och författaren
fortsätter om Almqvist och Det går an.
»Mästarens hand röjer sig omisskännligt i de levande, oftast
natursanna, alltid genialiska bilder han ger oss ur livet och dess rikaste källa,
människohjärtat. Härmed ville vi blott säga, att novellen såsom sådan är
utförd med författarens vanliga talang: handlingens gång, karaktärer,
situationer, allt är skildrat med denna friskhet, denna naturlighet, detta retande
behag, som plägar röja sig i alla teckningar i den genren av samma hand.
Men Det går an är icke blott en novell: det är en lara, en egen teori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
