Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Almqvist och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almqvist och Finland 97
annat måste älska honom. Mig tycks han ha något tycke av sagans
paradisfågel, som inga fötter hade, ty på jorden har han intet fotfäste; vill han
någongång sänka sig ned på den, så uppbärs han icke av fötter, utan sölar
då sin granna fjäderdräkt i stoftet. Dock, i sanning, som Runeberg säger:
’Han är icke för spenabarn’ — och jag pretenderar dock att förstå honom.»1
För övrigt bevaras blott ett enda yttrande av skalden, från
tjugo år senare och publicerat ännu längre efter denna tid, men
högst märkligt. C. G. Estlander berättar nämligen om ett besök
hos Runeberg 1861 bland annat följande:
»Naturligtvis blev det också fråga om Almqvist, och då någon i
sällskapet uttalat det misshag Törnros-poeten allmänneligen väckt med sin Bet
går arø-bok, tog Runeberg livligt hans försvar. Almqvist ville ingalunda
predika den fria kärleken, han ville med sin berättelse säga att kärleken,
känslornas samklang, är det första, det grundläggande vid ett rätt
familjeliv och är så väsentligt, att varje äktenskap därförutan är en mer eller
mindre osedlig förbindelse. Under utläggningen blev Runeberg helt ivrig,
han tog pris på pris ur den gamla näverdosan, som han under tiden svängt
i handen, och stämman fick en ökad fart och värme. Almqvists berättelse
gav ingen anledning till påståendet, att han ville sätta den fria kärleken i
stället för familjelivet. Ett sådant påstående var en förvrängning av
berättelsens grundtanke. Sara Yidebecks förbindelse med Albert var tänkt
som ett sannskyldigt familjeliv, där sympatin skulle bevaras och tillväxa
genom barnen, endast att förbindelsen lättare kunde upplösas, om ändock
mot förmodan sympatin doge bort. Och skulle så gå, eftersom
människohjärtat är så fullt av konster, hade författaren låtit Sara förebygga den
värsta olyckan, då han gett henne i och med glasmästareyrket möjligheten
att sörja för barnen. Detta att Sara är gjord till en framtidskvinna med
ekonomisk självständighet röjer en förundransvärd framsynthet hos Almqvist
och är tillika en finhet i hans komposition.
Härmed ville Runeberg icke bestrida, att ju Almqvist i denna
berättelse förnekat behövligheten av kyrkans och samhällets sanktion, än mindre
ville han försvara ett sådant åsidosättande av äktenskapet, som ju avser
att ge pliktens fasthet och stadga åt den på känslornas samklang grundade
förbindelsen. I grunden vore väl knappast heller Almqvists åsikt någon
annan, ehuru han ville ge den gängse opinionen ett slag för pannan. Det
går an är en tendensskrift, i sitt slag, formellt taget, en av de utmärktaste,
riktad mot det vanliga äktenskapet, som är en prokreationsinrättning, i vars
hägn sympatin uppväxer efteråt, om den uppväxer, som en blek, tynande
1 Stromberg, a. a. IV, 413 f.
7 — 2398. Samlaren 1922.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
