Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Almqvist och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 Werner Söderhjelm
och färg hos båda förklarar varför Runebergs poesi mer visar sig i det
episkt-idylliska och lyriska, Almqvist mest går i det lyriskt-dramatiska. —
Runeberg är en skaldenatur, Almqvist en skalde-ande!––––––Även Almqvist
är stor i naturteckning. Tintomara är blott natur, knappt vaknad till ande.
Betrakta henne i skogen vid Kolmården — vi se naturen i levande och
klara drag, men tillika på ett eget sätt bruten och genomstrålad av
någonting annat — anden. Det intressanta och beundransvärda är att denna
Almqvists egen sensation, detta andens framträdande icke förefaller som
någonting abstrakt, för själva det avtecknade främmande och tillfälligt, utan
just framgår ur dettas natur och innersta väsende. Scenen med Tintomaras
arkebusering tyckes i vissa avseenden innehålla en större onatur —
teckningen står också på andens, på lyrisk grund — men huru härlig, skön
och segerrik framstår icke här den yttre naturen! — Runeberg är ej
dramatiker, Almqvist faller in i det dramatiska, emedan livet för honom alltid
uppträder i brutna gestalter — han besitter förmågan att överallt finna
skönhet och harmoni; även i det obetydligaste, världsligaste, prosaiska.
Skönheten framstår icke för honom såsom något i och genom sig själv
fulländat — hans fantasi älskar att se den försvinna ur en form, ett sätt att
vara och övergå i ett annat. Därför ej tavlor utan toner och därför abrupta
slut. Det huvudsakliga i Almqvists poesi ligger sålunda icke ensamt i det
skrivna stycket, utan fastmera i den inre värld av idéer, föreställningar och
intressanta kombinationer, som han i läsarens själ förmår uppväcka, och det
är i framkallandet av denna värld, vari han såvitt vi känna ibland skalderna
knappt torde finna sin like. — Hos Almqvist utgår anden i natur, utan att
upphöra att i grunden förbliva ande. Ofta är det för honom ett nöje att
genom yttre, sinnliga ting, sten, växt, fågel, fisk låta anden mer eller mindre
skina fram utan att de upphöra att vara vad de äro. Det stora och
egendomliga hos Almqvist ligger således däruti, att anden hos honom aldrig
framträder som en förtärande eld, utan mera som en mild flamma, den där
glatt och vänligt bestrålar allt, en flamma, i vilken också allt med jubel
upplöser sitt väsende.
I Amorina har han visst velat teckna icke det ljusa och harmoniska
utan det Förskräckliga — därför drager han ett streck över allt vad
konstteori kallas. För oss står Amorina i samma dåger som Mythen, den
avslöjar det sönderslutna inre i närvarande tid — dikten vinner eget intresse
genom den dager som från den mognande mannens produktion faller på den,
den upprinner ingalunda ur samma källor som den Sataniska skolan i
Frankrike, Das junge Deutschland, Heine etc. Runeberg är nationell, Almqvist
universell. Han har en underbar förmåga att ej allenast kunna ge sin djupt
genomtänkta världsåsikt den levande gestalten av ett verkligt konstverk,
utan även att ikläda anden vilken nationalité som helst ja... på vilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
