Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Almqvist och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almqvist och Finland 103
en förmälning, som i människan uppnår sin högsta livsgrad av värme och
ljus. På basen härav utföras nu motsättningarna i dramat med
översvin-nelig subtilitet. Därpå övergår han till den yttre sidan av fantasin, vilken
representeras av de båda barnen. Detta är den i egentlig mening
klassiska dramen. Allt är här italienskt. .. Yilken ädelhet i naivitet, i
grymhet hos Rinaldo. Hela hans karaktär genomblixtras av rubinglöd, anser
Julianus. »För min fantasi däremot står han lik en arabisk hingst, ännu
okuvad av betsel. — Kvinnan, som enligt Julianus har någonting oändligen
saphirblått i sitt tycke, är lika äkta sydländsk. I hela förhållandet mellan
dem ligger en natursanning och en finhet i vändningarna, för vilka jag i
ord förgäves söker uttryck.» — I slutscenen avklär sig signora Luna sin
helgonskrud »och nu först syns hon mig genomstrålad av en högre kärlek,
då hon nedstiger till likhet med alla andra. Detta är skönt, Richard,
gudomligt — hon är liksom genomfläktad av en högre livsluft... Mer
och mer blir det mig klart, att din fantasi, liksom i en focus, hos sig
förenar alla de elementer, som hos oss levat spridda och i enskilda strålar
blott. Den underlighet, som man förebrår henne, torde dock slutligen till
största delen, befinnas vara ingen annan än det verkliga livets».
Det är ju uppenbart att Runeberg avgivit mönstret för denna
utläggning, ehuru den icke omedelbart lånat någonting från honom.
Men författaren har säkert också läst Atterboms artiklar i Svenska
Litteraturföreningens tidning.1 Denne framhåller uttryckligen
Ramidos spanska väsen; liksom Holsti framhåller det italienska i
Signora Luna, och båda citera särskilt scenen mellan Ambrosio och
Porzia i det sistnämnda stycket. Atterbom försvarar Almqvists
kristliga synpunkter, och i fråga om Bamido Marinesco påpekar
han det katolska elementet, som ju Holsti starkt understryker i
den senare dramen. Samma oreserverade beundran för Signora
Luna möter hos båda: Atterbom finner där intet annat fel än u
out-redligheten av gravchors-förhållandet mellan Rinaldo och
Mohar-ram";2 kanske är det just därför, Holsti känner sig manad att
försvara denna scen.
Med uppsatsen om Signora Luna försvinner Holsti såsom
Almqvists riddare från den offentliga arenan, men träder, som vi sett,
1 Redan i den tidigare artikeln märker man, att Holsti läst Atterbom
—-båda citera »den sataniska skolan».
2 Litterära karakteristiker II, 182.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
