Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Almqvist och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almqvist och Finland 113
Efter en längre inledning om polemik i allmänhet och "det
stridslystna ordets" makt, anser sig Cygnæus böra visa, huru
Almqvist fallit offer för denna. Hans prövningar i detta
avseende äro sannerligen icke värda att förlöjligas, lika litet som
Thorilds, varmed Almqvists öde äger en omisskännelig likhet, om
också Almqvist vida mer har att skylla sig själv. Men detta
förminskar icke "omständigheternas halsbrytande förmåga och
knappast nog ens deras tragiska intresse". — Almqvist hade hunnit
sitt livs middagshöjd, innan "knappt någon förmådde ana, vilka
stora krafter kämpade om försoning i hans själ". Genom sin debyt
hade han "skördat endast armod på förtroende till sig själv —
samt möjligen även till andra, alstrat av bristen på deltagande
och erkännande". På tio år hann han ej längre "än att han icke
vågade uppställa å publicitetens äventyrliga expositionssalong
Arnö-rina; denna fantastiska bataljmålning, vari striderna, utkämpade i
skaldens egen själ, avspeglade sig". Han har aldrig avvisat
kritiken med det bekanta "ty så roar mig" ete, vilken fras är lagd
i en av ruelse nedböjd mans mun. I Almqvists polemik låg tvärtom
länge ett lynne av ödmjukhet och undfallenhet, som just ingav "de
ädlare bland hans toppridare" deras övermod. Ännu efter Signora
Luna, "vars sällsporda fulländning såsom poetisk komposition
svårligen torde kunna bestridas", klagade han över det brutna och
sammanhängande i sitt väsen. Kanske kunna flere än ett av hans
avsteg på senare tiden just förklaras genom "det armod på
självförtroende, hans landsmäns likgiltighet mot honom fostrat". — Efter
Törnrosens bok hade han sin kanske fridfullaste tid. Han kände
det som är mer än beröm, glädjen att se medkännande bredvid sig.
Den "teint av andeväsen", som vidlåder hans tidigare tavlor, vek
för "ett inkarnat av människofärg". Men livets förhållande mötte
honom icke med samma blida blick. Han fick lära riktigheten av
Goethes ord i Tasso om lagerkransen, som är "ein Zeichen mehr
des Leidens als des Glucks", och olyckan mildrades icke av att
kransen, sönderriven av hårda händer, rycktes från hans hjässa.
Byron, den brittiska litteraturens "varg i veum", som "i sin
seigneurala härlighet och i så mycket annat, när smädelsens Samum
8 — 2398. Samlaren 1922.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
