Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Almqvist och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 Werner Söderhjelm
härjande for över hans lager, ägde omäteliga läskande källor,
klagade bitterligen över sitt öde". Det oförgängligt stora hos
Almqvist är och förblir åtminstone, att han aldrig klagat. Andra ha
gjort det i stället. Han har därtill givit mer än tillräcklig
anledning. Hans ande vände sig till förhållanden, "från vilka hans
hand bort darrande draga sig tillbaka. Ömtåliga strängar vidrördes,
och skorret därav överhöljdes av ett larmskri..."
Man dömer stundom mänskliga handlingar efter de verkningar, de
åstadkomma. Men detta är ett orättvist sätt att döma. Förhölle det sig
icke sålunda, skulle en enda blick på följderna av Almqvists »dåd» verka
oändligen mildrande på den avkunnade domen. Han har verkat »blint som
anden ville». Han avkopierade tavlor, på vilka även tidens onda tendenser
framträdde. Men har ej just skuggan av denna åverkan ställt i rikare ljus,
givit högre relief åt de föremål, dunklet tycktes hota att överhölja? När
han omtalade meningar, vilka länge varit i omlopp och övergått till helt
annat än meningar blott, då lyssnade man med förfäran därtill, likasom
sinnet därav nu för första gången blivit drabbat. När han en enda gång
beträdde smädelsens luxurierande huvudskalleplats, då kastade man sig
rysande tillbaka, liksom för en gengångare från avgrundens sataniska djup. —
Människor av alla möjliga slag slogo sig frimodigt till riddare på honom,
och man tycktes tro, att all skuld vore avplanad, endast han kunde i grund
fördärvas. Gick man ej häri för långt? En enda svensk man äger rätt
att hata Almqvist in i döden. Och han har visserligen utsträckt sin
rättighet därtill så långt, som mänsklighetens skrankor det medgiva eller
möjligen ännu ett stycke längre. Det är han, som, blodigt förorättad själv,
erbjudit sitt eget blod till att där dränka minnet av, vad han lidit. Och
den, som skriver detta, kan ej neka, att av alla Almqvists dåd intet är
honom så oförklarligt som det underlåtna, vartill han gjorde sig skyldig,
då han ej lyssnade till en sådan uppmaning.
För allt vad Almqvist äger att åberopa som förtjänst borde
hans landsmän "icke jubla över en enda mans fall mera högljutt,
än de gjort det över alla sina segrar tillsammantagna, ifrån den
avgjorda vid Narva intill den vid Ratan, som var det mindre".
Det är denna vilda segerfröjd, som förekommit oss så besynnerlig.
Med sådant omvänder man ej en felande. En "gnista av godhet,
framtindrande ur något människohjärta" kan ensamt göra en
människa god.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
