Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Almqvist och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almqvist och Finland 121
I Sverige betraktar man nu Almqvist ungefär som en fordom
ryktbar, nu avliden litterär notabilitet med tämligen god penna, men
alltför många underliga och omoraliska egenheter. Inga elever har
han bildat, som kunde genomföra hans verk sedan han gått bort
(han fyllde den 28 sista november 50 år); blott den med härliga
anlag utrustade Kjellman-Göransson syntes i början vilja stämma
sin lyra i hans tonart, dock tystnade även han."
Några dagar senare (n:r 101) anmäler Topelius i nästa "Knoppar"
Almqvists Tre fruar i Småland, men det är snarare en uppgörelse
med den hårda samtiden och en skildring av författarens öde, än
en recension. Alltså samma tanke som hos Cygnæus, ehuru mjukare
och skickligare framställd.
Det finnes två kategorier av författare, de som leva för att skriva och
de som skriva för att leva. Tidigare hörde Almqvist till den förra, nu
räknar han sig amfibiskt till båda. Yems är felet? — Den nya novellen
är en brusten dikt: en frisk början och ett matt slut, sköna partier,
oefterhärmliga folkteckningar, lekande fantasier, sublima naturscener, men alla
utan inre helhet, alla sönderfallande, nyckfullt växlande, episodiska,
karaktärerna, med två eller tre undantag, ofulländade, färg- och kraftlösa,
handlingen uttänjd och icke mäktig att genomgripa, liva och upprätthålla
partierna med hänsikt till det hela. Yems fel är allt detta? Yarför förut en
så helgjuten avrundning, en så levande enhet? Yarför ha de sista, med
alla deras enskilda skönheter, sönderfallit i bitar, förlorat sig i töckenbilder,
gått under i svaghet? Emedan skalden behöver ro för att skapa, en
rättvisa som dömer honom och ett vänligt hjärta som förstår honom. Ha
svenskarna unnat honom ro? Första delen av Gabrièle Mimanso skrevs
efter återkomsten från Paris med de intryck kvar, vilka kommit att glömma
Det går an-striden. Men nu indrogs han i den »grundliga
Aftonbladsliberalismens tidningskäbbel, nu kom striden med Freja och den vidriga
crachanhistorien», nu kastade sig Svenska Biet med sitt eviga gnat över
det välkomna ämnet och diskuterade det till yttersta leda. — Likaså är
första delen av Tre fruar skriven i ro och därför bra — sedan kom
Uppsala domkapitel och tidningarnas tusentungade huggormar — — Denne
mans största och oförlåtligaste fel är utan tvivel det, att han framtagit och
hållit i ljuset de dolda villomeningar, de sjudande tankevågor, vilka grumla
botten av vår tid och vilka i mer eller mindre mån legat och grott inom
de Fariséers hjärtan överallt. Det kan säkert mången ej för sin död
förlåta honom. Att han över dessa meningar kastat en poetisk rosenslöja må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
