Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Almqvist och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 Werner Söderhjelm
Några månader senare (n:r 44) är det fråga om "Almqvist och
Fahlcrantz". Den senare, skriver Topelius, tror sig genom sina
artiklar bevisa att Almqvist "ej äger snille". Sådant stöter, med
förlov sagt, på det löjliga. Visserligen har Almqvist fel, men det
största är, att han gett sig ut att dikta politik. Fahlcrantz’ kritik
är icke byggd på rättvisans underlag, och därför skjuter han bom.
Monografin ger också Snellman anledning att ännu en gång
tala om Almqvist. Det sker i hans tidning Kallavesi (n:r 16), i
en översikt, "Svensk litteratur", däri han närmast berör "striderna
mellan Geijer och Fryxell samt emellan Almqvist och hans
vedersakare". Också han anser sig böra i läsarens minne återkalla
Almqvist: "Även i Finland torde man känna något om den
litterära strid, som Almqvists Det går an föranledde" etc. Hela tonen
i denna artikel är ’ försonlig och omdömena om Almqvist
fördelaktigare än Snellmans tidigare uppskattning. Det är svårt, säger
han, att sammanfatta Almqvists egendomliga åsikter — och man
vet knappast om i dem något rätt egendomligt innehålles — det
enda skulle då vara fordran på en innerlig, ren och sann känsla i
alla livets förhållanden. På mången punkt har han trängt till
sakens kärna. Men han talar som en poet, och han sätter sällan
något i stället för det han utmönstrar. Detta har verkat "att
Almqvists teorier hava en lika fåtalig publik som hans dikter, och man
har anledning tro att de icke skola utöva något särdeles inflytande
på allmänna opinionen." I Uppsala har man haft en annan åsikt.
Skriftväxlingen med domkapitlet bevisade dock "till överflöd, att
Almqvist icke blott i snille, utan även skarpsinnighet, insikt och
klok takt stod vida över hela det högvördiga kollegiet".
Fahlcrantz’ skrift betecknas såsom "en ny art av skriftställeri för en
teologie professor — och likväl torde detta opus, om man
undantager hr Reuterdahls kyrkohistoriska arbeten, vara det största verk,
som på decennier utgått från Sveriges teologiska fakulteter". Efter
att i korthet hava refererat polemiken och på alla punkter givit
Almqvist rätt, slutar Snellman:
»Att Almqvist genom en kritik av anförd art ingenting kan förlora hos
den tänkande allmänheten, inses tydligt nog. Också har Almqvist inga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
