Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - J. Viktor Johansson: Några dikter av J. G. Oxenstierna, publicerade av Leopold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 J. Yiktor Johansson
denna dikt, som man alltså tack vare Leopolds nyss citerade
brevuttalande kan tillskriva Oxenstierna, skall jag strax
återkomma.
Redan närmast föregående vecka (4 juli) hade Extra Posten
innehållit ett annat alster av Oxenstierna: Verbal öfwersättning af
I6:de Oden af Horatii Lib. II. I samma Versslag. Leopold har icke
i sina brev till Oxenstierna omnämnt detta lån, men det är så
mycket lättare att konstatera, som dikten ingår i Oxenstiernas
Arbeten (I, s. 183).
Efter ungefär två månader (6 sept.) kom nästa nummer: Sång,
ivid en Mormors Död. Den förekommer ej i Oxenstiernas Arbeten
men har tjugo år tidigare varit tryckt i Göteborgstidningen Hwad
Nytt? Hwad Nytt? (1773: n:r 159 o. 160, 161) med titeln "Öfwer
min Mormors Död". En not upplyser: "Denna sinn- och
käjislo-rika grafskrift är författad, som jag hört, af Kammar-Herren, Herr
Gref Oxenstierna". Det kan icke råda något tvivel om att trycket
i Extra Posten — för övrigt så gott som identiskt med texten i
Hwad Nytt? — gjorts från det ur Oxenstiernas portfölj "lånade"
manuskriptet. Den introducerande noten bär i likhet med
Tilasdiktens (jfr nedan!) tydliga spår av att stamma från Leopold: "Få
Grafskrifter förtjäna at läsas. Det synes som de i almänhet hörde
til den delen af likpragten som bör begrafwas och multna med den
döda. Det sköna Skaldestycke som här meddelas, hwari den
ädlaste känsla talar behagens renaste tungomål, är dock et ibland de
få som hos oss göra undantag från den almänna erfarenheten."
Oxenstiernas mormor dog i januari 1772;1 dikten tillhör alltså den
ringa del av Oxenstiernas produktion under Wientiden, som blev
något så när snart publicerad.
Oxenstierna synes så småningom ha blivit orolig över att en
del av hans dikter befann sig i Leopolds händer. Den 27 dec.
1793 ber han enträget att få tillbaka "de verslapparne Kgl.
Secreteraren tog hos mig. De skola vara i min Portefeuille, som jag har
den barnsligheten att ej vilja skingra. Där voro äfven en hop
G. F. Gyllenborg, Mitt lefverne, Sthm 1885, s. 113.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
