Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - J. Viktor Johansson: Några dikter av J. G. Oxenstierna, publicerade av Leopold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 J. Viktor Johansson
Berätten, at bland alt, hwad han har hårdt förfarit,
Har Himlens största skänk hans största plåga warit:
Et hjerta altid styrt af pligters helga lag,
Som wandt, för andras wäl, at egna hopp förtrycka
Af wördnad för sin dygd försköt en gunstig lycka
Och bar med ädelmod den widrigas behag.
Bilden i den näst sista av de här anförda stroferna frapperar
genom sin realism. Lampan, som så länge fick brinna torr, att
dess veke var förbränd, då den äntligen tillfördes olja, åskådliggör
på ett förträffligt sätt Tilas’ öde: en man, som skördades av döden,
då han äntligen efter många motgångar och lång väntan nått en
fast position i livet.
Jag kan således icke helt instämma i Wieselgrens omdöme, att
dikten icke gör "något försök till en individuellt färgad
karaktäristik".1 Att den traditionella odestilen satt sin tvångströja på en
av den litterära konventionen så starkt bunden skald som
Oxenstierna, är självklart. En något fylligare karakteristik av Tilas
ger en dagboksanteckning,2 fastän ej heller den kan ställa mannen
så synnerligen levande inför oss: "Jag älskar uti honom ett lynne
lika mitt eget. Ett sinne, som ej känner annan fruktan än för
brott, ett altid qvickt och ofta högt snille. En vänfast själ, som
har rönt kärlek ock i hvars vård man vågar förtro sin hemlighet,
ett ömt hjärta, som lätt intages ock kan bedraga sig själf, men ej
sin vän, en slags misantropie, som födes af olyckan, som ej lär oss
att hata våra likar, men att göra dem godt utan hopp om belöning,
ock änteligen en slags oro som man kallar Mjeltsjuka, men som i
sina stunder gifver ensliga nöjen, hvilka kanske likna de största
af dem som finnas bland ett gladt* sällskap."
Oxenstiernas förmåga att nyansera uttrycken för sina känslor
var över huvud taget mycket begränsad. Belysande i detta avseende
är överensstämmelsen mellan en strof i dikten över Tilas och de
tankar, han nedskrivit i sin dagbok två dagar efter det han erhållit
1 A. a., s. 19.
2 Dagboks-anteckningar, s. 191.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
