Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - J. Viktor Johansson: Några dikter av J. G. Oxenstierna, publicerade av Leopold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några dikter av J. G. Oxenstierna, publicerade av Leopold 171
underrättelsen om Adelsvärds död. Det heter i dagboken för den
9 sept. 177011 "Dyrbara vän, jag gaf dig fordom min kärlek; han
följer dig i din förvandling, nu kan jag ej ge dig annat än mina
tårar: de skola rinna för dig; hvem var mera värdig än du till ett
sådant offer. Du hade utgjutit dem lika ömma på min aska, om
ödet kallat mig förut. Det har kunnat slita dig ur min åsyn, men
ditt minne och min sorg tillhöra mig ännu, ock de skola räcka så
länge som min varelse." Jämför härmed följande strof i dikten
över Tilas:
Här skal jag mediertid de offer honom gifwa,
Dem wänskaps öma bud mig ewigt föreskrifwa:
Et minne och en sorg, som ej med åren fly.
Tilas! här skal din graf ta mot i mina tårar
Den saknads wittnesbörd, som detta sinne sårar,
Som alla dar är känd och alla dagar ny.
Oxenstiernas ode över Tilas’ död har sålunda ej den
förromantiska karaktär som Ode till Camilla,2 ehuru givetvis ämnet kunnat
ge anledning till försök i den riktningen. Ej heller gör den det
intryck av personlig gripenhet som dikten vid Adils död. Detta
kan förklaras av att den ej är skriven, förrän sorgen över vännens
förlust hunnit något dämpas. Och måhända har skalden, såsom
ovan framhållits; rent av eftersträvat en mera objektiv hållning.
Så tillvida betecknar den något nytt utöver Wellanders elegi och
Adils-dikten, att den ej överflödar av allehanda reflexioner över
ödets grymhet och försynens underliga rådslut. Oxenstierna har
dock gjort försök till individuell karakteristik, som visserligen
motverkas av den konventionella fraseologien. Och enligt min mening
går det även en elegisk underton genom Oxenstiernas tunga
alexan-drinstrofer.
Hur klassicistiskt bunden dikten emellertid är, får man ett
starkt intryck av, om man jämför den med den berömda vänelegi,
Carl Sehrnann, som Johan Stenhammar publicerade i följande år-
1 Dagboks-anteckningar, s. 102.
2 Tryckt i Sommarpromenaden, 1797, men tillkommen i början av
1770-talet; jfr Lamm, a. a., s. 239 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
