Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck: Rydbergs Narkissos-myt och några principiella reflexioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rydbergs Narkissos-myt och några principiella reflexioner 209
Hebreernas heliga sägner, det nyskapade menniskoslägtet, att det skulle
förlora sitt elysium, om det smakade kunskapens frukt och lärde
skilj-nåden mellan godt och ondt. Menniskoanden, så antyda mytherna, så lära
filosoferna, lefde i början instinktens oskyldiga lif; menniskan var
fullkomlig såsom planta och djur, lycklig som de, omgifven som de af naturens
moder svärd, som i en oupphörlig krets ledde henne till nöjet när hon kände
behofvet derefter, till hvilan, när hon njutit, till behofvet, när hon hvilat
ut. Mythen syftar härpå, när hon säger, att Narkissos vexte upp skön och
älskad af alla naturgudomligheter. Detta var ett tillstånd af lycksalighet,
plantans lycksalighet. Men menniskan var danad till en annan än denna.
Hon bar inom sig en kraft, som en gång skulle göra henne myndig och
förflytta henne ur oskuldens naturlif, den lägre fullkomlighetens fridfulla
elysium, ur okunnighetens och träldomens lugn, till ett högre tillstånd, fullt
af ofullkomlighet, mödor och sorger, på det att under strid med sig och
verlden hon skulle, såsom fri och förnuftig varelse, bana sig väg
tillbaka till det oskuldens tillstånd, hvilket hon lemnade såsom ett ofritt
natur ting, ett högtbegåfvadt djur. Hon är bestämd att lyda den
moraliska lagen, såsom hon förut lydde instinken. Hon är förjagad ur
naturoskuldens elysium, för att öfver törniga ängder, med blödande fötter nå
himmelen, den sedliga oskuldens elysium. Mythen syftar på denna i
naturmenniskan groende, oroliga frihetskraft, när den säger, att Narkissos, sedan
han vext upp, blef en jägare, ströfvade i skogarne, kali för
naturgudomlig-heterna, som älskade honom. Framför dem alla nämner mythen nymfen
Eko, emedan naturen i förhållande till menniskoanden är osjelfständig; hon
likasom upprepar våra sista ord, emedan hon färgas af vårt eget lynnes art:
synes oss ljus, när vi sjelfva äro lyckliga, mulen, när vårt eget sinne är
förmörkadt, förskräcklig i sin åska, sina stormar, sina dystra nejder, när
vi frukta henne, sublim i samma företeelser, när vi beundra henne,
oregelbunden och hemlighetsfull, när vi icke lära oss begripa henne, regelbunden
och upplysande, när vi upplysa oss om hennes lagar. Narkissos törstande,
det är menniskoanden trängtande efter kunskap och ljus. Narkissos
ned-lutande sig öfver källan, det är menniskan, i hvars själ idéernas verld
plötsligt blir uppenbarad. Källan, hvilken ingen herde, inga hjordar, inga fallande
grenar grumla, är visheten. Spegelbilden är idealet, i sin gudomliga
ovanskliga skönhet uppenbaradt för den dödliges blick. Det bär hans egna drag,
emedan det gudomliga icke kan försinnligas annorledes än som menskligt
... emedan det gudomliga är inneboende i det menskliga, är just den
inre menniskan, som genom kamp och strider skall utvecklas. Anden ser
sig sjelf, skådar sig och gripes af oändlig smärta och oändlig glädje, ty han
upptäcker huru hög hans bestämmelse är, huru fullkomlig han kunde och
14 — 2398. Samlaren 1922.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
