Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
6 Sven Cederblad
(I: 29) från åren 1814 och 1815, bryter en överspänd, apokalyptisk,
asketisk religiositet fram. Skalden föraktar världen och vällusten,
som han dock i andra dikter från samma år besjunger. Hans
längtan till det himmelska är en längtan efter en högre lycka:
Försvinnen, I töckniga stränder!
Ett quidande dårhus är världen.
Jag längtar till sällare länder,
Till helgonens saliga chor.
O, rycktes jag fjärran ur gruset,
Från villorna, ondskan och flärden,
Dit opp, där i etern och ljuset
Den himmelska Kärleken bor!
(I: 30)
Omkring åren 1817 och 1818 övergår Stagnelius till en
metafysisk mystik, och först från denna tid kan man betrakta honom
som utpräglad romantiker. Den asketiska moralismen är också
från och med den tiden ett strängt och fordrande ideal, icke blott
som förut en filosofi på lediga stunder, som när som helst kunde
avlösas av en naturdyrkande njutningslära.
All romantik beror på livshämning. Den, för vilken livet blir
en fri kraftutveckling, blir ej romantiker, tvingas ej, då verkligheten
blir för trång och karg, in i fantasiens värld, som är de obegränsade
möjligheternas, låter ej heller sin tanke fly från denna världen till
det som ovanefter är. Stagnelius fick aldrig se sina stora krav på
livet förverkligade, och det var honom omöjligt att i handling söka
utlopp och befrielse för vad han bar på i sitt inre.
I Dygden riktar Stagnelius till ynglingen, m. a. o. till
drömmaren i sitt inre, maningen:
Stig upp att verka, lifvets dag är kort —
Dess gyllne morgon, skall han drömmas bort?
Ynglingens verksamhet tänker han sig på ett ton-årigt
fantastiskt sätt — det var ju också de väldiga Napoleonkrigens tid —
icke som fredliga bragder utan som krigiskt ärofulla:
Dig fogar Äran, leende, min vän!
En evig krans af klara helgonstrålar.
Gack, ädle Yngling, att förvärfva den
Med bragder like dem, oss Fabeln målar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
