Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 13
tydningen för sig själv, vilket inte hade varit honom olikt.1 Det
kan ha sina faror att alltför mycket pressa Stagnelii ord i den
förrn, vari de möta hos Böttiger, men säkert är, att Böttigers
relation icke kan användas som led i ett bevis för Amandas
non-existens.
Bööks andra huvudargument för att Amanda icke existerat,
att hon varit »ingenting annat än ett namn, en symbol»
(monografien, s. 253) är lika ohållbart som det första. Böök anser, att
Stagnelius hörde till en så utpräglat polygamt erotisk typ, att det vore
uteslutet, att han med monogam passion fäst sig vid en enda
person (Stridsmän och sångare, s. 190 ff., monografien, s. 253).
Visserligen har Böök rätt däri, att Stagnelius, »om någon, öppet erkänt
sitt begärs utprägladt poly garna natur» (monografien, ibidem).
Stagnelius säger ju själv öppenhjärtigt i en elegi (IV: 380):
Allt sen människor först bebygde den blomstrande Jorden
Ingen dödlig som jag brunnit af kärlekens eld.
Dock för en enda, retande Mö mitt hjärta ej klappar,
Vid sin triumfvagn en icke i kedjor mig läst.
Hårdare, Bröder! mitt öde är. Jag älskar dem alla
Alla i féiska band snärja min fladdrande själ.
Hvarje gungande barm i mitt hjärta väcker begären
Hvarje strålande blick byter i lågor min blod.
Böök yttrar (Stridsmän och sångare, s. 192) om dessa Stagnelii
ord: »Må det vara nog sagdt, att ingenting kan invändas mot den
själf bekännelse, som han gifvit definitiv form i en af elegierna»
(den, ur vilken citatet här ovan utbrutits).
Det kan åtminstone invändas, att man ej kan vänta rätlinig
följdriktighet på ett område, som mer än något annat är den
irrationella inkonsekvensens, och att man ej i ett vulkaniskt utbrott av
hetsigt otillfredsställt begär bör se ett program, som Stagnelius
alltid sett sig tvungen att följa. På samma sätt som Böök bevisar,
att Stagnelius ej kunnat fästa sig vid en enda kvinna, kunna en
hel del orimligheter bevisas. På samma sätt bevisas, att varje
annan person, som fällt yttranden av utpräglat polygam natur, icke
kan förälska sig i en bestämd person. På samma sätt bevisas, att
1 Jämför t. ex. hans förnäma förtigande av sin egen mening enligt en anekdot,
som först G. H. Mellin i Svenskt Panteon 1833 berättat, om hans och Rosensteins
tankeutbyte om läseriet och Bööks kommentarer till den (monografien, s. 199).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
