Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 Sven Cederblad
I den högromantiska kärleksdikten Amanda (I: 149) klagar
Stagnelius åter över Amandas likgiltiga hårdhet:
Blek, suckande, hånad,
Jag enslig skall gå.
Böök förklarar i sin svarspolemik mot Albert Nilsson
(monografien, s. 245), att man i Amanda finner samma erfarenhet som
i dikten Till Venus (I: 147), där Stagnelius ber om en flicka, »en
bland de många», och frågar kärleksgudinnan:
Hur länge skall jag i din sköna verld
Af fåfäng trånad långsamt bli förtärd?
Men hur kan samma erfarenhet söka sig så olika uttryck?
Det är ett svalg befäst mellan de båda dikternas grundkaraktär,
lika vitt som mellan en stark, passionerad, idealiserande kärlek och
ett lystet, polygamt begär.
Albert Nilsson frågar (Svensk romantik, s. 289):
Vore det psykologiskt rimligt, att om Stagnelius i Amanda
tecknat endast sin kvinnliga idealbild, föremålet för sin kärlekslängtan,
han då skulle ha skildrat henne som oförstående och hård?
Böök svarar i sitt försök till vederläggning (monografien, s. 254,
noten), att »även ett ideal är naturligtvis icke alldeles blottadt på
empiriska inslag». Men näppeligen kan denna vaga allmänsanning
Övertyga om att det blott är för en fantasiskapelse, som Stagnelius
utgjutit sina känslor i dikt efter dikt, i tonfall, darrande av bitter
ensamhetskänsla, av besviken kärlekslängtan. Efter Bööks ord följer
den nyssnämnda hänvisningen till att samma erfarenheter låge till
grund för dikterna Till Venus och Amanda. Men inte skapar
någon sig en idealbild genom att till ett helt sammanfoga de många
flickorna i Venus’ följe, enligt Stagnelius en »tallös här», snarare
då genom att tänka sig idealet som den fullkomliga motsatsen till
Venus’ nymfer.
I Stagnelii övriga erotiska diktning, där han helt litterärt som
i Kärleken och Landet besjunger kvinnor, som blott funnits i hans
sensuella fantasi, utmärkas dessa förvisso icke av någon
omedgörlighet. Tvärtom! Stagnelius finner sin njutning i att utmåla be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
