- Project Runeberg -  Samlaren / Ny följd. Årgång 4. 1923 /
22

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

22 Sven Cederblad

skönhet, ett kollektivt begrepp» (Stridsmän och sångare, s. 194).
Amanda har med sin kvinnliga begränsning ej förstått, att hennes
och Stagnelii själar en gång i himmelen voro »blott ett enda
gudaväsen», hon har ej förstått hans suckar eller icke velat förstå dem —
ett konkret drag! — hon har föraktfullt vänt sig bort från den
»lidande». Så verklighetstroget, som det med den dåtida
kärlekslyrikens abstrakta poetiska vokabulär var möjligt, är här tecknad
en nästan groteskt tragisk scen mellan den fule, tafatte, trånsjuke
poeten, som tydligen gripits av en nervös iver att bli förstådd och
älskad, och den vackra flickan, som är oförstående och kall och
förklarligt nog icke fattar den platoniska kärlekens väsen.1

Mot bakgrunden av denna plågsamma upplevelse, som Stagnelius
skildrat i en hel serie dikter, förstår man bättre den
försvarsposition av ironisk överlägsenhet, som Stagnelius intar gent emot
kvinnor under sin senare tid — härom ha ju hans fader, Wimmerstedt
och Emil Key haft åtskilligt att berätta.

Det är också möjligt, att man kan höra något av ett
personligt tonfall i den scen i Martyrerna (II: 349), där Cornelius med
Perpetuas föräldrar rådslår om hur han skall kunna vinna den
obevekliga Perpetuas kärlek. Perpetua synes honom överjordiskt
skön, men hon är döv för hans böner. Cornelius säger:

Ej pilen fruktar jag af qvinnans vrede,
Men väl det kalla, mördande föraktet,
Men väl den tanke, som i hennes bröst
Med stum förtrytsamhet min eld besvarar.

Stagnelius låter Perpetuas fader Albanus svara:

Ni svärmar, bäste, älskade Cornelius,
Kär som en skägglös, fjortonårig gosse!

Cornelius medgiver detta:

Ni kan ha rätt. Jag inser mellertid,
Att i en osäll stund min låga tändes.
Allt måste glömmas. Hvarför brusar ej
Med dunkla böljor vid min fot ett Lethe?

Jfr Albert Nilssons framställning i Svensk romantik (ss. 289—291).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:24:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1923/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free