Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 23
Händelseförloppet och Cornelius’ sätt att reagera motsvara nära
skildringen i Afsked till Lifvet, men Albanus’ replik förråder, att
Stagnelius har börjat kunna se saken mera på avstånd och från
ovan — det är en antydan om den attityd, han sedermera visar i
kvinnligt sällskap under sin senare Kalmartid.
Stagnelii dikter efter Afsked till Lifvet visa, att hans känslor för
Amanda kommit in i ett nytt stadium. Den tillbakastötte har måst
resignera. Med den oförvanskligt sköna canzonen Uppoffringen
(II: 149) sänder han henne till avsked »en daggig ros, i diktens
lundar bruten». Han har funnit sin kärlek vara jordisk och
förgänglig och tror sig vara för evigt »befriad från passionens välde».
Och dock verkar denna försäkran ej fullt övertygande. Dikten
Landsbygden (II: 140) visar mera av återvunnen sinnesro och
jämvikt. Han ber henne räcka honom sin hand, vars »tryggade besittning»
en gång varit hans »drömda himmel» och hans »falska religion»:
Räck likväl nu, förutan tvekan, handen.
Min verld är dömd. Ej är du qvinna längre,
Och jag ej man. Guds barn vi äro båda.
Det torde höra till de alldagliga händelserna, att en person
upptäcker skillnaden mellan idealbilden och den verkliga bristfälliga
människa, som han i sina kärleksdrömmar idealiserat. Stagnelius
har gjort denna erfarenhet. I Afsked till Lifvet har han ny
platoniskt framställt Amanda och sig själv såsom de båda hälfterna av
ett och samma gudomsväsen — det var i paradiset före deras
jordiska tillvaro. Men såsom av en följd dikter: Kärleken (II: 256), de båda
dikterna med titeln Månflickan (II: 82, II: 83), elegien leke af tid
och rum de lefvande andarna fängslas (II: 53), sonetten Månen (II: 204)
framgår, har Stagnelius sedan upptäckt, att Amanda icke svarat mot
hans ideal, icke varit hans brud före fallet. Denna sista diktning
har Albert Nilsson i Svensk romantik (ss. 322 ff.) underkastat en
analys, som utmärker sig för sitt på en gång fasta och varsamma
grepp, och jag hänvisar därför till hans framställning. Albert
Nilsson uppvisar ovederläggligt, att Amanda för Stagnelius står som
den jordiska sinnliga kärlekens representant i motsats till Månflickan,
den himmelska kärleken, Stagnelii verkliga brud före fallet ned i
sinnevärlden.1
1 Böök, som insett, vilken fara »detta logiska distingerande mellan Amanda
och den himmelska uppenbarelsen» innebär för hans teori, invänder (monografien,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
