Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 Sven Cederblad
Stagnelius som symbolisk Gudsuppenbarelse. Även detta var något
nj^tt. Den, som »i blomman, i solen»,
I rosornas anda,
I vårvindens pust,
I drufvornas must,
sett Amanda, ber nu Amanda, sedan den lyra hon besjälat var bräckt,
att med honom läsa »det nya Förbundets bok på hvarje blad i
skogen» (Landsbygden)} Huru Stagnelii spekulativa tänkande
arbetade med att söka lösa motsägelsen i hans uppfattning av världen
som avfallen och som Gudsuppenbarande symbolskrift, har i min
avhandlings båda sista kapitel behandlats.
Den dualism mellan materia och ande, som man spårar i
Stagnelii produktion redan före hans Amandadiktning, hade kanske
kunnat hävas eller åtminstone mildras, om han fått uppleva kärleken,
den stora syntesen mellan kroppsligt och själsligt. Sedan han fått
visshet om Amandas likgiltighet, återstod för honom blott den fala
kärleken. Härigenom skärptes slitningen mellan hans kroppsliga
och andliga liv till högsta spänning.
Med Stagnelii kärlek till Amanda är hans utveckling till
metafysisk mystiker nära förknippad. Hans känsla för Amanda är så
Överströmmande rik, att den expansivt breder ut sig över all världen,
och överallt ser han blott projektioner av hennes gestalt (Amanda).
För Stagnelius liksom för Kellgren betydde den personliga
kärleksupplevelsen skapandet av den starka allkänsla, ur vilken
uppfattningen av världen som en besjälad helhet framgick.1 Först efter
en sådan upplevelse kunde han tillägna sig den romantiska
panteis-tiska känslan inför universum som Gudsuppenbarelse.
Amanda har för Stagnelii syn stått som något vida mera än
en kvinna. Hans känslor för henne ha haft den otillfredsställda
kärlekens hela lust att sätta allt i relation till den älskade, att
försköna och idealisera. Hon har blivit den romantiserade symbolen
för allt vad han efterträdde. I viss mening har Böök rätt, då han
i Amanda ser den lockande kärleksdrömmen, symbolen för den
oupphinneliga kärlekslyckan och den överjordiska etervarelsen.2 Den
1 Jfr min avhandling Studier i Stagnelii romantik, ss. 271 ff., 305 ff.
2 Däremot synes det mig från psykologisk synpunkt ofattbart, att en dylik
sublimerande idealiseringsprocess skulle kunna ha sitt substrat i totaliteten av de
lockande kvinnor, som Stagnelius sett i Stockholm. Fattar man åter Amanda som
en enda bestämd kvinna, blir den lättförklarlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
