Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius
35
Anima med budskapet, att »himlarnes Monark» kallar henne till
bröllopet i himmelen, svarar hon (IV: 231, 232):
Hvart Albert går jag följer. Utan honom
Ges ingen himmel. Intet helvete,
Der på min barm hans änglakyssar brinna.
Man kan i dessa dramer skönja — i Biddartornet uttalad i
förtäckt form, i Albert och Julia med hänsynslös öppenhet — en
sinnets och sinnenas revolt mot den stränga asketismen i Liljor i
Saron, som blivit Stagnelii obändiga natur olidlig. Det må ligga
liten eller mycken sanning i den av Atterbom berättade anekdoten
(av Böök refererad och analyserad i monografien, ss. 222—224) om
huru Stagnelius vid midnattstiden överraskats av sitt värdfolk »i
blotta linnet med eldgaffeln i hand, triumferande, att nyss hafva
jagat Demiurgen (den timliga verldens furste) på dörren». Man
återfinner dock i anekdoten transponerad till modernare form den
tänkta situationen i Horatii gamla sats, som i alla händelser har
full tillämplighet för Stagnelii del:
Naturam expellas furca, tamen usque recurret.
Reaktionen mot den föregående krampaktiga asketismen har
kanske varit en sanitär nödvändighet: Stagnelii lidelsefulla natur
måste gå till ytterligheterna, innan den kunde finna vila i
jämviktsläget.
Skräckdramerna bära de oförtydbara spåren av ett sinne, som
är söndrigt och sjukt och som söker sin sista tröst i erotiska
grymhetsfantasier. En mörk och oren ström av onda, starka lidelser,
förut mödosamt tillbakaträngda, bryter fram ur djupen. »Marken
är het och luften trycker» (Böök, monografien, s. 421). Det väcker
ej heller någon större förvåning, när Hammarsköld berättar (i brev
till Molbech d. 5 maj 1822), att »en af mina bekanta, en ung Skald
vid namn Stagnelius, — — — har blifvit galen.»1 Men själva
utbrottet av sinnessjukdomen har verkat befriande som ett åskslag,
som rensat den kvava atmosfären. I Stagnelii senare verk är luften
mera frisk, ren och hög.
Bacchanterna eller Fanatismen, författad i Kalmar år 1822 efter
tillfrisknandet från »det furialiska onda, som jagat helsan från hans
1 Se häroin närmare Bööks monografi, s. 224!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
