Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 Sven Cederblad
Tron mig. En Gud blott gifves. Han må kallad bli
Apollon, Dionysos, Egids-skakam Zeus.
Om maktens vigg han slungar från Olympens thron,
Admeti hjordar vaktar på Thessaliens fält,
Omdansas af Satyrer vid cymbalers klang,
Han alltid är den enda sanna Guden dock.
(IV: 272).
Orfeus är stiftaren av den esoteriska mysteriereligionen, denna
kristendom före kristendomen, som Stagnelius liksom sin samtid
trott på. Han är en av de fullödigaste representanterna för
ny-humanismens och romantikens synkretistiska och fördragsamma
fromhet, som i skilda religioner såg olika uppenbarelseformer av
den gudomliga sanningen. Sacchanterna är i detta fall en pendang
till Svegder. Orfeus förkroppsligar det romantiska skaldeidealet
såsom den där sett tingens blottade väsen och förkunnar gudomliga
sanningar. — Stagnelius omfattar fortfarande sina gamla
åskådningar i det väsentliga.
I ett fall har Stagnelius t. o. m. gått längre i antiintellektuell
mysticism än förr. Det är i sin drömteori. Drömmen giver
visdom, upplysning och sanning samt för själen in i en värld, högre,
skönare och verkligare än sinnenas och ouppnåelig för tanken. Ej
blott Orfeus utan även hans lärjunge Timon uttalar sin övertygelse
om drömmens helgd och kunskapsgivande makt. Timon säger, då
han ser sin mästare försänkt i sömn:
Hvem djerfves väl hans helga dvala störa?
Ack! himlar ej ens anade af oss
Utveckla ändlöst för hans blickar nu
I ljusa drömmar sina hemligheter.
(IV: 240).
Stagnelii uppfattning av drömmens övernaturliga art
karakteriserar man bäst genom att peka på dess litteraturhistoriska ursprung.
Den är ej någon deduktion från Schellings intellektuella åskådning,
som Böök förmodar (V: 363 och 435), utan stammar från en av
Schellings lärjungar, som var mera böjd för mystisk irrationalism än
mästaren, G. H. Schubert, och från en intressant fas i romantikens
historia, då mystiken bröt igenom och segrade över romantikens
ursprungliga intellektualism.1
1 Se härom Fe. E. Meekel, Der Natiirphilosoph Gotthilf Heinrich Schubert
und die deuische Romantik, München 1913.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
