Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 Sven Cederblad
I Blenda och Thorsten Fiskare, där en allt starkare realism
arbetar sig fram utan att dock uppnå ett fullt genombrott, möter
man däremot mera sinne för verkligheten än kärlek till den.
Stagnelii verklighetssinne har också till stor del sin grund i de
dyrköpta erfarenheterna av drömmarens svidande sammanstötning med
verkligheten.
Som dikt synes mig Stagnelii realistiska produktion vida
underlägsen hans hyperromantiska fantasidikt. I Blenda har visserligen
den ständiga stilbrytningen medfört en del ganska lyckliga poänger,
men i Thorsten Fiskare trängas de karakteristiska betecknande orden
med de romantiska klichéerna i stillöst brokig bländning.1 Det
har även gått Stagnelius som andra inåtvända fantasimänniskor,
när de försöka uppträda som realister: han slår över till det
drastiska, groteska, och i stället för realismens »lagom» möter man den
naturalistiska överdriften.
Den genomgående sinnesstämningen i Blenda och Thorsten
Fiskare är bitter ironi, närmare bestämt romantisk ironi. Ligger
någon estetisk teori till grund för realismen i Stagnelii komiska
hjältedikt och skämtsamma sagospel, är det den romantiska ironiens
— i Blenda finnes mer av den förromantiska (Ariosto, Wieland), i
Thorsten Fiskare mer av den nyromantiska, som ju hade fått sig
sitt fria spelrum anvisat just i sagospelet. Det är, för att använda
Stagnelii eget ord i företalet till Bacchanterna, fullt
»Shakespeare-romantiskt» att ställa sagovärlden och vardags världen, det sublima
och det platta bredvid varandra i verkningsfull kontrast. »Gute
Dramen müssen drastisch sein», förordnade Friedrich Schlegel i
Atheneum (I: s. 13), och Atterbom upprepar troget Schlegels
dramatiska teorier i en artikel i Svensk Literaturtidning (1821, spalt
51, 52).2 Här uppehåller sig Atterbom vid dramats fordringar och
särskilt vid sagospelets. Där böra allvaret och skämtet ej skiljas
åt. »Det är sannt», fortsätter han, »att i Tragedien är Allvaret
den öfvervägande hufvudtonen, liksom i Komedien Skämtet, men i
Dramatiken bildar Ironien öfvergångslänken mellan begge; och en
dramatisk dikt, der det ironiska elementet alldeles tryter, har ingen
gemenskap med sin förebild, med lifvets och historiens gränslösa
skådespel.» Alldeles bortsett från om Stagnelius läst och dragit
1 Se t. ex. Thorstens monolog i stycket början (IV: 283—285), vars text
Risberg så lyckligt restituerat (Nysvenska studier 1921, s. 83).
2 Jämför Atterboms utalanden med Fr. Schlegels i Atheneum, III, s. 107!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
