Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 55
sig till minnes just dessa Atterboms ord eller icke, kvarstår dock,
att Thorsten Fiskare till sin grundkaraktär faller inom den
romantiska och fosforistiska sagospelsteoriens ram, i detta fall en pendang
till Fågel Slå i dess senare gestaltning med dess brokiga virrvarr
av burleska folklivsscener och romantiskt sublim lyrik.
Slutscenen i Thorsten Fiskare, där Thorsten störtas ned i havet,
just som han väntar Siskas famntag i en varmare bädd, är ett
glänsande exempel på romantisk ironi nästan à la Heine.
Den romantiska ironien hör liksom uppfattningen om de
ändliga tingen såsom individuella gestaltningar av det oändliga till de
romantiska doktriner, som kunde bereda väg för en mera realistisk
skildringskonst. Den förde nya element av verklighet in i dikten,
fattade och återgav det vardagsgrå prosaiskt utan förskönande
idealism, just för att kontrasten mot den drömda fantasivärlden
skulle bli möjligast effektfull.1 Mot bergakungen Germunds
glänsande sal kontrasterar den »torfbetäckta» fiskarstugan med Annika
och barnen, mot sagornas lätta, luftiga och lyckliga väsen de
löjliga och otympliga och tragikomiska människorna, som den klumpige
och lättlurade fiskaren utsetts att representera.
Skämt och realism höra i Stagnelii dikt nära tillsammans.
Redan i sin tidigare diktning kan Stagnelius bryta stil och stämning
med inslag av drastisk realism. Så t. ex. svarar i dikten Dialog
(I: 61) den tillbedda sin enträgne Herman på alla hans lyriska
bedyranden och böner, att hon måtte komma ut i lunden:
Quällen är kulen — jag fruktar för snufva.
I Blenda och Thorsten Fiskare äro skämtet och realismen
parade till enhet i romantisk ironi. Stagnelius har funnit en halvt
1 Den romantiska ironien är ett av forskningen sedan gammalt
uppmärksammat kapitel. Utom till Hayms, Walzels, Marie Joachimi-Deges och Eicarda
Huchs framställningar i deras sammanfattande verk över romantiken må hänvisas
till I. Kotjge, Frederic Schlegel (Paris 1904, ss. 112—116), C. Enders, Friedrich
Schlegel (Leipzig 1913, passim, se sakregistret), och E. Lewalter, Friedrich
Schlegel und sein romantischer Witz (diss., München 1917). — Den sistnämnde
förklarar ironiens uppkomst bl. a. så (s. 21): »Wird anf die Betrachtung des
Ein-zelnen der Ståndpunkt der Universalität angewandt, so entsteht Ironie.» För
Stagnelius, som höll på att vakna ur sin metafysiska drömvärld, var denna syn
på de enskilda realiteterna helt naturlig. I tillfällighetsdikten Blott en af hundra
stjernors tal (II: 231) har man ett typiskt exempel på tillämpningen av
universali-tetens ståndpunkt på ett enskilt fall: hela sin astrologiska lärdom pressar poeten
skämtsamt in i skildringen av den lärde astronomens förhållande till Jenny
Hellenstjerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
