Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eomantikern Stagnelius 59
tiken, som vetter åt det folkliga och den folkliga poesien. Men i
Blenda och Thorsten Fiskare är hans ställning en helt annan. Det
är ogörligt att belysa sambandet mellan Stagnelii hembygdsdiktning
och den folkloristiska litteraturströmning, vars främsta namn är
Walter Scott, men säkert är, att han av den fått impulsen till att behandla
lokalsägnen om Blenda. Det kan knappast vara en tillfällighet, att
Jacob Adlerbeths och Tegnérs planer på »en skaldisk beskrifning
öfver Blendas och hennes vapensystrars bragder» till tiden nära
sammanfaller med Stagnelii behandling av ämnet.1 Även
Euphrosyne hade haft sina tankar på att ge ett romantiskt Blendaepos,
fastän hon till sin bestörtning fann sig förekommen av Stagnelii
för henne så upprörande parodiska behandling av Blendasägnen
(brev till Hammarsköld d. 18 dec. 1824, d. 13 jan. 1825, K. B.
Hammarsköldska samlingen). Ämnet låg i luften. Liksom
Stagnelius i Blenda behandlat en småländsk lokalsägen, har han i
Thorsten Fiskare dramatiserat en del sagor från ön Jungfrun och
en bekant folklek — Böök har utförligt redogjort för dessa folkliga
motiv i Blenda (V: 330) och Thorsten Fiskare (V: 455—457). I Siskas
ballad (IV: 297—299) och i den kärleksdruckne och även mera
bokstavligt druckne Thorstens »visestump» (IV: 309) har Stagnelius för första
gången i sin produktion sökt träffa balladens egen ursprungliga ton,
utan att som förr i sin blomstrande folkviseparafras i Martyrerna
(II: 373) »fördunkla» »den oändliga skönhet dikten i sin nakna
framställning äger» genom något »artistiskt draperi» (ibidem, noten).2
Det romantiska sagospelet är ju redan i sin egenskap av
dramatiserad folksaga ett utslag av romantisk förkärlek för folklig
tradition, men Stagnelii sagospel är ej såsom Tiecks, Oehlenschlägers,
Ingemanns och Atterboms förlagt till ett exotiskt drömland utan
fast rotat i hembygdens mark. Redan häri ligger en strävan till
lokalhistorisk realism, påminnande om den Scottska riktningen och
Heidelbergsromantiken.
Den provinsiellt realistiska"prägeln på Stagnelii sista produktion
sammanhänger med hans långvariga besök i hembygden 1822, den
tid, som Böök med så intresserad utförlighet skildrat i sin
monografi. Det finnes så mycket av frisk, omedelbar självsyn i Thorsten
1 Se härom närmare Bööks monografi, s. 495.
2 Böök förklarar i sin synnerligen innehållsrika kommentar till Thorsten
Fiskare (s. 460): »Stagnelius har utan ringaste tvifvel sökt återgifva en
verklig-folkvisa, som han hört troligen i sin hembygd; och trots den litterära
utsmyckningen i detaljer kan dikten betraktas som en uppteckning i första hand.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
