Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 Sven Cederblad
uttömmande. Stagnelius drager sens-moralen av sin syn på liret
som brutalt, löjligt, förlöjligande i ett »Världen är ond, gå i
kloster Ophelia!» Men härvid har han betecknande nog fallit ur sin
ton av spott och spe. I den religiösa, stilla, hängivna, ångerfulla
kontemplationen i avskildhet från världen ser han ett högre liv än
denna världens bullrande, tomma och desillusionerande. Bäst är att
i denna världens obeständiga »allt flyter» trygga sig vid »det
heliga, det ena».
Även i Thorsten Fiskare riktar sig ej udden så mycket mot den
sublima ideala trånaden som mot det dåraktiga sensuella drömmeriet
om jordisk lycka, om kärleksrus och rikedom. Men den romantiskt
starka kärleken till drömmens liv och värld lever kvar — i annat
fall hade ej poeten behövt reagera mot den med så bittert hån —
om den också är avklädd all hög patetisk värdighet. Den
grundupplevelse, varur sagospelet framsprungit är en romantikers: det är
grundtemat i Stagnelii diktning om den gäckande och gäckade
lyckodrömmen och om uppvaknandets tragik, som i Thorsten Fiskare
för första gången, om man bortser från Blenda, fått tragikomikens
form. Det är innerst inne romantik, om ock en romantik i ruiner,
i de sista verken av den store skald, som genomlevt romantiken
med mera ödesdigert allvar och med mera eldig konsekvens än
kanske någon annan.
Frågan, om Blenda och Thorsten Fiskare beteckna, att Stagnelii
diktning var på upphällningen eller om de kunnat bilda inledningen
till en positiv förnyelse av Stagnelii produktion, kan utan ände
diskuteras — och har mycket diskuterats — men kan nog ej
slutgiltigt besvaras. För egen del betraktar jag dem som förebud till en
begynnande avmattning. Något positivt hade ej Stagnelius att sätta
i den av honom själv förhånade romantikens ställe. Ej heller kan
jag skönja något som bestämt tyder på återvunnen psykisk hälsa
eller jämvikt. Jag har intrycket, att skalden var utbränd i sitt inre
och att lampans olja var nära sitt slut, då han kort efter
fullbordandet av Thorsten Fiskare skildes hädan.1
1 Efter denna studie över det föränderliga i Stagnelii väsen och livssyn
kommer jag, som jag hoppas, att i en följande artikel i Samlaren analysera de
konstanta dragen hos romantikern Stagnelius såsom människa och diktare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
