Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsten Eklund: En obeaktad uppsats av Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 Torsten Eklund
det mystiska hotar att skingras: »Cette oscillation des impressions
me plait. . . Un acte de volonté et je ne veux plus savoir ce que
c’est ... Je sens que le rideau du conscient va se lever . . . Non,
je ne veux pas . . .»? De »Ockulta» fenomen, som Strindberg
beskriver i sina dystra bekännelseskrifter 1897 och 1898, voro nog en
gång en hemsk verklighet för honom, men stundtals kunde han
säkerligen också betrakta dem mera frigjort, ja tycktes nästan njuta
dem som ett effektfullt sceniskt arrangement, roade sig åt dem som
åt slumpens konstnärslek; i hans senare dramatik verka de i rätt
hög grad regissörsknep. Hur han delvis tvivlade på dessa
upplevelser, visar ett yttrande till Axel Herrlin 1897: »Med tre fjärdedelar
av min varelse tror jag på verkligheten av dessa konstellationer,
men med fjärdeparten av mitt jag spörjer jag mig, om allt detta
ändå icke till sist blott är min egen tankelek».1 Den följande
studien av Strindberg synes mig också ge ett ännu oskyldigt exempel
på, hur han kunde leka med »makterna» för att i nästa ögonblick
ta dem på blodigt allvar.
DU HASARD DANS LA PEODUCTION AETISTIQUE.
On rapporte que les Malais font des trous dans le füt des
bam-bous qui croissent aux bois et lorsque le vent souffle, les sauvages
couchés à terre écoutent des Symphonies exécutées par ces närpes
éo-liennes gigantesque. Chose étrange: chacun entend une mélodie propre,
harmonisée difüéremment selon le hasard du coup de vent. Cest la
forêt qui chante.
Il est connu aussi que les tisserands se servent du kaléidoscope
pour découvrir des dessins nouveaux, laissant à 1’occurrence aveugle le
soin de réunir les morceaux de verre peints.
Quand j’arrivai à Mariotte, colonie celebre d’artistes, j’allai visiter
la sälle à mänger de 1’hötel, afin d’y voir des panneaux de couleurs
dont j’avais o ui’ parler. J’avise le premier. J’y vois successivement
un portrait de därne, une jeune, une vieille, trois Corneilles posées
sur une branche. Tres bien faites. On découvre aussitöt de quoi il
s’agit. Puis c’est un clair de lune, lime assez claire: six arbres; de
Teau stagnante, qui réfléchit les arbres. Certainement, oui, c’est un
clair de lune! Cependant . . .
Enfin, qu/est ce que c’est? — Eh! bien, c’est précisément cette
question préliminaire qui vous procure devant un tableau la première
1 Citerat efter Herelin: Bengt Lidforss och August Strindberg i
minnesskriften till Lidforss, s. 82—83.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
