Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Exotism och orient i »Lycksalighetens ö» 101
berättar Faruks historia efter samma bok av Gueullette med lån
av andra figurer ur samlingen. Den österländska lokalfärgen är,
som också hos Gueullette, helt svagt pålagd, och Faruh
representerar synnerligen väl den under 1700-talet vanliga typen av exotisk
diktning, som nöjer sig med österländska namn och ett fåtal
miljö-målande och stämningsväckande accessoarer från orienten. Fesagan
gör sig likaledes starkt påmind i sångspelet; dess särdrag framträda
i de ideliga förvandlingarna och i det vanliga motivet om tvenne
älskande, vilka hotas av onda och beskyddas av goda andemakter
och till slut vid de senares seger lyckligen förenas. För sitt nästa
stora sagospel, Fisher en (1816), öste däremot Oehlenschläger ännu
en gång ur Tusen och en natts djupare och renare flöden av
orientalisk fantasilek. Men det är betecknande, att diktaren även nu
äger en utgångspunkt i 1700-talets fesaga; i kalendern Siofna (1802)
hade han tidigare översatt Wielands Das Wintermährchen, som
just behandlade samma händelser ur Tusen och en natt, och han
upptog i Fisheren en episod ur den av Wieland utgivna, mestadels
efter franska fesagor bearbetade samlingen Dschinnistan (1786—1789).1
Oehlenschlägers sista till österlandet lokaliserade dramatiska verk,
lustspelet Trillingbrødrene fra Damask (1830), hämtade ännu en
gång sitt ämne från Gueullette’s Les mille et un quart dlieure. Om
det orientaliska var äkta eller imiterat bekymrade Oehlenschläger
föga; han gick lika gärna till Gueullettes »contes tartares», där
den exotiska koloriten uteslutande frodades i noterna, som till
Gallands visserligen efter tidssmaken anpassade men dock veritabla
österland. Den litterära 170Q-talstraditionen kommer härigenom att
väga tungt i Oehlenschlägers orientpoesi, och något av samma
förhållande kan uppvisas även hos Atterbom.
Till det österland som, makalöst underbart, öppnade sig i Tusen
och en natt och till det som framträdde med verklighetsdrag hos
reseskildrarna, kommer, ju mer man nalkas 1700-talets slut,
forskningens österland, den vetenskapliga orientalismens allt intensivare
belysning av österns kulturer, dessas hävder, religioner, språk och
litteratur. Det skulle föra alltför långt att här, om än så flyktigt,
skissera denna vetenskaps historia, att nämna namnen på
banbrytare som Anquetil du Perron, sir William Jones och Herder och
antyda deras insatser eller orda om den härpå följande generationen
av tyska romantici, av diktare, språkmän och mytologer, vilka vände
1 Elbeeling, a. a. s. 58, 59, 80.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
