Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108 Carl Santesson
ska allmänhetens uppmärksamhet på Irans nationalepos.
Presentationen var fängslande nog. Från behandlingen av den sterila
efterklassiska epopéen lät Atterbom sin framställning språngvis
övergå till »våra ursprungliga stamförvandter» persernas hjältedikt.
Atterbom gav vidare historiska upplysningar om Firdausis levnad och
tidevarv, tecknade, hänfört och ordrikt, en totalbild av Schahname
och slutade med en önskan om. att en svensk Firdausi måtte
framstå att besjunga striden mot »vårt Turan, som hotar vårt ljus och
vår frihet» — det är under dessa år Atterbom, under den skenbart
oskyldiga formen av ett epos om Erik den helige och Finlands
erövring, bär på tanken om ett revanschpoem mot Ryssland.1 Själv
säger sig skalden blott känna Schahname styckevis genom
Översättningar; sannolikt har han i Hammers Bedekünste läst episoden om
Isfendiars sju äventyr och dessutom väl även flera av de icke få
fragmentariska tolkningarna på olika europeiska språk.2 Det är
möjligt, att han redan hunnit taga del av Görres’ prosaöversättning
av ett större parti ur Schahname. Denna bar visserligen tryckåret
1820 men utkom i slutet av 1819, medan passagen om Firdausi
först i december 1820 stod att läsa i Svensk Litteraturtidning. Ett
par synpunkter och även något visst i sättet att karakterisera tyckas
tala för, att det poesiburna slutet av Görres’ inledning fångat
Atterboms uppmärksamhet.3 Då Atterbom förklarar, att den oavbrutna
kampen mellan Iran och Turan i Schahname på ett oöverträfüigt
sätt symboliserar all historias grundbetydelse och centrala dualism,
striden mellan det goda och det onda, så möter denna tanke
visserligen hos Görres men betonas med avgjort mera styrka i ett annat,
för Atterboms litteraturhistoriska vyer betydelsefullt verk, Friedrich
Schlegels Geschichte der alten med neuen Literatur (1815).4
För Atterboms egen diktning och nu särskilt för hans sagospel
synes Schahname ingenting ha betytt och kunde knappast heller
göra det. Det blåste från sagornas fjärran en hårdare, mera krigisk
luft i detta jätteepos än som passade i Felicias Armidalunder, om
1 kSe Litterära karakteristiker I, s. 233, 234 och Atterboms brev till Schelling.
Samlaren 1918, s. 79.
2 Dessa förtecknas i Hedekiinste, s. 56.
s Görres’ arbete finnes upptaget i auktionskatalogen över Atterboms
boksam-lin g (1855). I denna, som giver en viss ledning för bedömandet av skaldens
beläsenhet, märkas följande verk av Hammer: Schirin, Hafis’ divan, Redekilnste och
en översättning av den arabiske skalden Motenebbi (1824), däremot icke
Morqenlän-disches Kleeblatt.
4 A. a. Upsala 1816, s. 285 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
