Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110 Carl Santesson
leva i den orientaliska litteraturen. Dessa versromaner äro starkt
likartade, och handlingen följer i regeln vissa givna spår. Den
berömdaste av dem alla berättade om Schirin, en kristen prinsessa,
gemål till perserfursten Chosroes Parves och sedan invecklad i en
kärleksförbindelse med arkitekten Ferhad, en irrande riddare.
Hammer nämner icke mindre än sju olika behandlingar av hennes
historia, fyra persiska och tre turkiska, i främsta rummet Mzamis
Chosroes och Schirin, som ligger till grund för alla de Övriga och
delvis även för Hammers egen bearbetning. Med detta poetiska
stoff förfor Hammer synnerligen fritt. »Den Geist von Allen in
Einem wiederzugeben, und die zerstreuten Farben zu einem
Ge-mälde zu ordnen, war der Zweck gegenwärtigen Musivwerks»,1
förklarade han i företalet, och i konsekvens med en sådan princip har
han i romanen om Schirin, kvinnlighetens ideal i orienten,
episodiskt invävt tvenne andra berömda österländska kärlekssägner, den
om Salomo och drottningen av Saba och den om Jussuf och Suleika,
varjämte han lånade Ferhad vissa drag av Medschnun, hjälten i
romanen Medschnun och Leila. Versformen, som band samman denna
mosaik av orientalisk erotik, var icke den persiska epikens vanliga
parrim utan otta van, på Wielands manér behandlad i fria stanzer
och med Wielands lekande ironiska ton. Hammer framhöll, huru
ottavastrofen efter de stora italienska renässansdiktarna hade blivit
det romantiska eposets form framför andra och att den genom
Wielands mästarhand införlivats med det tyska språkets genius i
en friare, mera otvungen rörelse. För dess användning talade
vidare enligt Hammers mening en viss inre överensstämmelse mellan
de persiska versromanernas anda och den otyglade fantasien, det
skalkaktiga lynnet hos Sydeuropas romantiska skalder; redan Chardin
hade ju kallat perserna för orientens fransmän. Hammers Schirin
är med andra ord en kontaminerande parafras av ett exotiskt ämne
i vanlig 1700-talsstil. Förfaringssättet var typiskt för tiden, och
de flesta litterära koloniallaster från asiatiska kuster som lotsas in
i den gamla världens farvatten segla på detta vis under europeisk
flagg. Goethe observerar i anmärkningarna till West-ösilicher Divan,
huru sir William Jones, i sitt arbete för att göra den klassiskt
bildade engelska nationen förtrogen med orientalisk dikt, »als ein
kluger Mann, das Unbekannte ans Bekannte, das Schätzenswerte
1 Schirin, s. xn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
